Gustaf VI Adolf (1882–1973) var en monark som kom att symbolisera stabilitet, bildning och värdighet under en tid av stora förändringar i det svenska samhället. Han föddes år 1882 på Stockholms slott som son till Gustaf (V) och Victoria av Baden, och blev kronprins 1907 efter faderns trontillträde.

När han själv blev kung 1950, efter Gustaf V:s död, präglades hans regeringstid av fred, demokratisering och kulturell utveckling. Under dessa decennier förstärktes den politiska demokratin, och grunden till den moderna svenska välfärdsstaten lades med reformer som stärkte medborgerliga rättigheter, utbildning och social trygghet.

Gustaf VI Adolf var känd för sin intellektuella nyfikenhet och ett livslångt engagemang i vetenskap, konst och kultur. Han hade särskilt stort intresse för arkeologi och deltog personligen i utgrävningar i bland annat Grekland och Italien, vilket var ovanligt för en statsöverhuvud. Hans myntsamling, särskilt med grekiska mynt, hör till de mest omfattande i kunglig regi och vittnar om hans djupa engagemang i antikens historia.

Som statschef förblev han opolitisk men markerade tydligt Sveriges neutralitet under kalla kriget, ett förhållningssätt som var centralt för Sveriges utrikespolitik under 1950- och 60-talen. Han uppmuntrade även teknologisk och ekonomisk utveckling, och såg med tillförsikt på det moderna samhällsbygget som växte fram.

Hans valspråk, "Plikten framför allt", speglar den plikttrogna hållning han bar genom hela sitt liv. Han uppträdde alltid med en lågmäld värdighet och vann stor respekt både inom Sverige och internationellt.

Gustaf VI Adolf var gift två gånger. Första gången 1905 med prinsessan Margareta av Storbritannien och Irland, som tragiskt gick bort 1920. År 1923 gifte han om sig med Louise Mountbatten, som blev Sveriges drottning fram till sin död 1965.

Han fick fem barn:

• Gustaf Adolf (1906), hertig av Västerbotten, far till nuvarande kung Carl XVI Gustaf

• Sigvard Oscar Fredrik (1907), senare greve Bernadotte av Wisborg

• Ingrid Victoria Sofia Louise Margareta (1910), som blev drottning av Danmark

• Bertil Gustav Oscar Karl Eugen (1912), hertig av Halland

• Karl Johan Arthur (1916), senare också greve Bernadotte av Wisborg

När Gustaf VI Adolf avled 1973, markerade det slutet på en epok. Hans bortgång sammanföll med införandet av den nya regeringsformen 1974, där monarkens politiska roll avskaffades. Därmed blev han den siste svenske kungen med reell formell makt, även om han själv alltid utövade sin roll med återhållsamhet och integritet.

Gustaf VI Adolfs mynthistoria speglar en tid av modernisering och teknisk utveckling, men också av avslutade epoker inom svensk myntning. Under hans regeringstid genomgick det svenska myntsystemet stora förändringar, både i utformning, material och bruk.

Efter andra världskriget började många länder att fasa ut silvermynt till förmån för billigare legeringar, och Sverige var inget undantag. Fram till 1962 innehöll 10-, 25- och 50-öringarna fortfarande silver, men detta år ersattes de av kopparnickelmynt. Trots denna utveckling fortsatte 1- och 2-kronor att präglas i silver fram till 1968, vilket gjorde Sverige till ett av de sista länderna i världen som fortfarande tillverkade silvermynt för cirkulation. Men silvret blev snabbt olönsamt – redan 1968 var silverpriset så högt att varje krona kostade mer än sitt nominella värde att tillverka, och därmed blev kopparnickel även för dessa valörer det nya normala.

Gustaf VI Adolfs myntserie, särskilt de mindre valörerna, utmärker sig både stilmässigt och tekniskt. 1-, 2- och 5-öringarna i brons introducerade för första gången omvänd relief, där fältet utgör myntets högsta punkt och detaljerna är insänkta i ytan. Denna konstruktion visade sig vara mycket slitagetålig, och dessa mynt behåller ofta sin detaljrikedom även i låga kvaliteter. Bronsmynten präglades på förpatinerade myntämnen i varierande färgtoner, vilket gav dem ett unikt utseende. Silvermynten från denna period har däremot en grov och funktionell design, utan känsliga detaljer, medan nickelmynten i öresvalörerna gavs ett elegant och modernt formspråk.

Ett försök att introducera 5-kronorsmynt för allmän cirkulation gjordes 1954–1955, men myntets storlek och tyngd gjorde det impopulärt – sedeln föredrogs av allmänheten. Ett nytt, mindre och lättare 5-kronorsmynt lanserades 1972, men inte heller detta fick genomslag, då 5-kronorssedeln fortfarande fanns parallellt i omlopp. Under denna period präglades även fyra jubileumsmynt i valören 5 kronor, men dessa påträffades nästan aldrig i cirkulation.

Ett särskilt uppmärksammat jubileumsmynt var 10-kronorsmyntet 1972, utgivet till kungens 90-årsdag. Det kunde lösas in för 15 kronor, men präglingskvaliteten visade sig vara under all kritik. Mynten var fulla av stamprispor och hade ofta hack och repor, då de fraktats löst i säckar från myntverket. Skandalen skadade allmänhetens förtroende för höga valörer i ädelmetall, och visade tydligt att växelmynt i silver hade spelat ut sin roll.

De sista 1- och 2-öringarna präglades 1971 – ett resultat av hög inflation och ökade produktionskostnader. Mynten drogs in redan året därpå. Samma öde mötte 2-kronan, som också försvann 1971. 5-öringen, som därmed blev den lägsta valören, förminskades i storlek.

Klicka på respektive mynttyp för att fördjupa dig inom årtalen!