svenska myntarkivet - karl xii

nödmynten

Bakgrund

Under Karl XIIs sista regeringsår befann sig Sverige i en djup ekonomisk kris. Det långvariga Stora nordiska kriget hade tömt statskassan och landet hade förlorat större delen av sina besittningar runt Östersjön, vilka tidigare bidragit med betydande inkomster. Den svenska armén, som under stormaktstiden till stor del försörjt sig genom uppbörd i de områden där den befann sig, måste nu underhållas med resurser från det egna landet. Samtidigt krävde den fortsatta krigföringen stora mängder silver och guld för betalningar till utlandet, medan tillgången på ädelmetaller minskade i takt med att bland annat Sala silvergruva gav allt lägre avkastning och produktionen vid Falu koppargruva sjönk.

När Karl XII återvände från Turkiet år 1714 knöt han den holsteinske finansmannen Georg Heinrich von Görtz till sig. Görtz föreslog en radikal lösning på rikets ekonomiska problem, att införa kreditmynt, så kallade mynttecken, vars värde inte baserades på metallinnehållet utan på statens garanti. Sverige hade tidigare endast präglat substansmynt, där metallvärdet i huvudsak motsvarade det nominella värdet. Mynttecknen blev därför Sveriges första egentliga kreditmynt i modern mening.

Utgivningen

Den första typen, Kronan, bär årtalet 1715 och sattes i omlopp under 1716 i en upplaga om cirka 2,2 miljoner exemplar. Samma år följde Publica Fide med omkring 3,8 miljoner exemplar, medan Wett och Wapen gavs ut år 1717 i en upplaga på drygt 9 miljoner exemplar.

Inför det planerade fälttåget mot Norge år 1718 intensifierades utgivningen. Då tillkom ytterligare sex mynttecken: Flink och Färdig, Jupiter, Saturnus, Phoebus, Mars och Merkurius. De fem förstnämnda präglades i upplagor om cirka 3 miljoner exemplar vardera, medan Merkurius gavs ut i omkring 6 miljoner exemplar.

Efter Karl XII död utgavs slutligen Hoppet år 1719 under Ulrika Eleonora i en upplaga om cirka 1,5 miljoner exemplar. Totalt sattes drygt 42 miljoner mynttecken i omlopp under en period av mindre än fyra år.

Myntens utformning

Mynttecknen skiljer sig markant från både äldre och senare svenska mynt. De saknar uppgifter om myntherre, myntort och myntmästare, något som sannolikt var ett medvetet beslut för att inte direkt förknippa Karl XII med den kontroversiella reformen.

Samtliga mynt bär valörangivelsen "I DALER S.M." på frånsidan, trots att deras metallvärde endast utgjorde en bråkdel av detta belopp.

Kronan väger cirka 3,6 gram och har en diameter på omkring 23 millimeter. Publica Fide väger omkring 7,2 gram och är den enda typen med räfflad kant. De efterföljande mynttecknen väger cirka 4,5 gram och har en rutad rand. Åtsidorna pryds av allegoriska motiv eller romerska gudomligheter tillsammans med respektive devis, vilket gör serien till en av de mest konstnärligt särpräglade i svensk mynthistoria.

Mottagandet

För att ge mynttecknen full betalningskraft utfärdade staten flera förordningar som tvingade allmänheten att acceptera dem som lagligt betalningsmedel. Den som vägrade ta emot dem riskerade hårda straff.

Trots detta uppstod snabbt en utbredd misstro mot den nya valutan. Varor såldes ofta till betydligt högre priser när betalning skedde med mynttecken än med redbart silvermynt, och staten tvingades fortlöpande lösa in äldre typer och ersätta dem med nya för att motverka förfalskningar och stärka förtroendet.

Devalveringen

När Karl XII stupade vid Belägringen av Fredriksten hade systemet blivit ohållbart. I april 1719 halverades mynttecknens värde från 1 daler silvermynt till 16 öre silvermynt. Ersättningen utgjordes dock inte av silvermynt utan av mynttecknet Hoppet, värderat till 2 öre silvermynt, tillsammans med en sedel på 14 öre silvermynt.

Genom en ny förordning år 1723 beordrades att alla återstående mynttecken skulle lösas in före februari 1724. De exemplar som därefter fortfarande var i omlopp sattes ned till endast 1 öre kopparmynt, vilket motsvarade en nittiosjättedel av det ursprungliga nominella värdet.

Följderna

Införandet av mynttecknen gjorde det möjligt för Karl XII att fortsätta kriget betydligt längre än vad som annars hade varit ekonomiskt möjligt. Kostnaden blev dock mycket hög för den svenska befolkningen. De långvariga krigen, missväxtåren och den hårda beskattningen skapade svåra ekonomiska och sociala påfrestningar. När mynttecknen successivt devalverades förlorade miljontals människor stora delar av sina besparingar, vilket innebar en av de största förmögenhetsöverföringarna från allmänheten till staten i svensk historia.

Efter Karl XII död riktades den allmänna ilskan inte mot den avlidne kungen utan mot Georg Heinrich von Görtz. Han arresterades, ställdes inför en summarisk rannsakning och avrättades år 1719 vid Skanstull. På vägen till avrättningen kastades satiriska kopparpolletter ut till folket, utformade som en nid mot Görtz. Dessa polletter har idag blivit eftertraktade samlarobjekt och utgör ett ovanligt inslag i svensk numismatik.

Bevarade nödmynt

Trots att över 42 miljoner mynttecken sattes i omlopp är de flesta typerna fortfarande relativt vanliga på samlarmarknaden. Något svårare att finna är Publica Fide och Hoppet, vilka förekommer mer sällan än övriga typer.

Ett stort antal inlösta mynttecken överpräglades under Ulrika Eleonora och senare Fredrik I till 1 öre kopparmynt. På många ettöringar från 1720-talet kan man fortfarande urskilja rester av de ursprungliga motiven, vilket gör dessa överpräglingar särskilt intressanta ur ett numismatiskt perspektiv.

Nödmynten fick även ett långt liv utanför penningväsendet. Under 1700- och 1800-talen användes de ofta som dekorativa inslag på snusdosor, silverbägare och porslin, vilket visar att de redan tidigt kom att betraktas som historiska minnen från Karl XII dramatiska regeringstid.

Numismatisk betydelse

Karl XII mynttecken utgör ett av de mest fascinerande kapitlen i svensk mynthistoria. De representerar Sveriges första kreditmynt och visar hur penningpolitiken kunde användas som ett verktyg för att finansiera ett långvarigt krig. Samtidigt illustrerar de de stora riskerna med en valuta vars värde saknar täckning i metall eller andra reala tillgångar.

Idag är nödmynten några av de mest välkända svenska mynten från 1700-talet. De förenar ekonomisk historia, politik och numismatik på ett sätt som saknar motstycke i den svenska myntserien och utgör ett viktigt vittnesbörd om stormaktstidens sista dramatiska år.

KLICKA PÅ RESPEKTIVE NÖDMYNT FÖR ATT UPPTÄCKA DESS VÄRDE OCH BAKGRUND!