Under Gustaf V:s regeringstid (1907–1950) präglades öresmynten normalt i brons, men under både första världskriget och andra världskriget övergick man till järn för att spara på strategiska metaller. De tidiga järnpräglingarna, inklusive de från första världskriget och delar av 1942 års upplaga, slogs i så kallat ljust järn, vilket gav mynten ett ljusare och mer silverliknande utseende.
Detta visade sig dock skapa problem, då mynten i vissa fall kunde förväxlas med silvervalörer. Som en följd av detta övergick man senare under kriget till att använda mörkare järn, vilket gav mynten en tydligare visuell skillnad och minskade risken för förväxling i cirkulation.
Trots de stora upplagorna är järnmynten ofta svagt präglade, eftersom materialet är svårare att arbeta med än brons. Det resulterade i att detaljer som kronan och S:t Eriksmärket ofta framträder otydligt. Därför är exemplar med skarpa detaljer och hög kvalitet betydligt mer sällsynta än upplagorna antyder, och dessa är idag särskilt eftertraktade bland samlare av svensk modernnumismatik.