Under 1700-talet behöll markmynten en viktig funktion i det svenska valutasystemet, särskilt bland bönder och handelsmän. Trots att marken hade ett lägre köpvärde än riksdalern, var den praktisk för vardagliga transaktioner.
Till skillnad från Ulrika Eleonoras riksdaler, som innehöll 87,8 % silver, hade markmynten en lägre silverhalt på 69,4%. Markens värde var tydligt strukturerat, år 1720 motsvarade 1 mark = 8 öre, vilket underlättade småskaliga affärer och förenklade värdeberäkningar för handel och jordbruk.
Markmynt var ofta präglade i öresvalörer, vilket gjorde dem väl lämpade för mindre betalningar. Trots sin lägre metallhalt och begränsade köpkraft förblev de en integrerad del av det ekonomiska livet, särskilt innan riksdalern fullt ut etablerades som den dominerande svenska valutaenheten.