Axel Ax:son Johnsons numismatiska arv
När Avesta Myntmuseum invigdes 1983 kunde det lätt uppfattas som ett nytt museum över en gammal verksamhet. I själva verket var öppnandet slutpunkten på ett samlararbete som hade pågått i mer än ett halvt sekel. Museets verkliga början låg inte i en utställningslokal, utan i de förvärv som industrimannen Axel Ax:son Johnson gjorde från 1910-talets mitt och framåt.
Johnson köpte inte bara enstaka märkvärdigheter. Han förde samman betydande delar av flera äldre svenska myntsamlingar och skapade en enastående helhet, särskilt inom plåtmynten. Georg Nymans, Gustaf Cavallis och Oskar Wasastjernas namn kom därigenom att fogas till hans eget. Bakom många av köpen stod mynthandlaren och numismatikern T.G. Appelgren, som under årtionden hjälpte honom att finna, bedöma och förvärva föremål.
Men en stor privat samling är ännu inget museum. Först 1979 tog Bo Ax:son Johnson initiativet till att göra familjens numismatiska arv tillgängligt för allmänheten. Uppdraget att inventera samlingarna och skapa utställningen gick till Bertel Tingström. Fyra år senare öppnades museet i Avesta, nära den plats där många av dess viktigaste föremål en gång hade tillverkats.
Det är denna kedja som gör Avesta Myntmuseum till en numismatisk pärla: samlaren skapade helheten, efterkommande öppnade den och forskaren gjorde den begriplig. Museet berättar därför lika mycket om samlande, proveniens och kulturarv som om själva mynten.
Avesta i familjen Johnsons historia
Sambandet mellan familjen Johnson och Avesta började långt före museet. År 1883 engagerade sig handelsmannen Axel Johnson i rekonstruktionen av Avesta Jernverk och blev delägare i bolaget. År 1905 förvärvade han aktiemajoriteten. När han avled 1910 övertogs verksamheten av den äldste sonen Axel Ax:son Johnson, ofta kallad Generalkonsuln.1
Axel Ax:son Johnson, 1876–1958, blev en av sin tids mest betydande svenska industriledare. Under hans ledning växte Johnsonkoncernen inom bland annat stål, sjöfart och handel. Avesta Jernverk var inte ett perifert innehav, utan en viktig del av den industriella helheten. Familjens historia blev därmed nära förbunden med ortens utveckling.2
Det är mot den bakgrunden hans myntsamlande bör förstås. Avesta hade ett ovanligt starkt numismatiskt arv. Här hade det svenska kopparmyntverket varit verksamt från 1600-talet till 1831, och ortens namn var oupplösligt förenat med plåtmynten. För en industriman vars verksamhet vilade på metall, förädling och Avesta som industrisamhälle måste dessa föremål ha haft en särskild laddning.
Källorna ger inte någon enkel programförklaring där Johnson själv redovisar ett enda motiv för samlandet. Det är därför klokt att inte tillskriva honom mer än vad som kan beläggas. Men samlingens inriktning och omfattning visar tydligt att detta var något större än ett tillfälligt intresse. Han byggde metodiskt upp en samling som förenade Avesta, svensk penninghistoria och det egna familjeföretagets plats i orten.
Industrimannen blir storsamlare
Den huvudsakliga delen av Axel Ax:son Johnsons myntsamling förvärvades under åren 1916–1920, även om samlandet fortsatte därefter. När Avesta Myntmuseum öppnade uppgavs att praktiskt taget hela den ursprungliga samlingen, med endast mindre kompletteringar, hade sammanförts av honom mellan 1916 och 1956.34
Tidpunkten var betydelsefull. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet hade flera svenska storsamlare byggt upp väldiga numismatiska bestånd. När sådana samlingar skingrades kunde en beslutsam och kapitalstark köpare ibland förvärva hela grupper av föremål på en gång. Johnson hade både resurserna och ambitionen att göra detta.
Hans samling växte därför på ett annat sätt än den vanliga privatsamlingen, där ett mynt läggs till efter ett annat under många år. Genom stora förvärv kunde han bevara redan uppbyggda serier och föra samman dem med andra. Därmed räddades inte bara sällsynta mynt, utan också delar av de äldre samlingarnas struktur.
Det är en avgörande skillnad. Ett enskilt plåtmynt kan vara en raritet. Hundratals systematiskt ordnade plåtmynt kan däremot visa årgångar, valörer, stämplar, avvikelser och luckor. Johnson samlade alltså både föremål och jämförelsematerial.
Georg Nymans plåtmynt
Ett av de tidiga storförvärven kom från Georg Nyman, en framstående samlare av svenska kopparmynt. Omkring 202 plåtmynt ur Nymans samling fördes in i Johnsons samling kring 1910-talets mitt.5
Nymans namn är viktigt därför att föremålens historia inte upphör när de byter ägare. Tvärtom kan en äldre samlare vara en del av myntets vetenskapliga identitet. En uppgift om att en plåt har tillhört Nyman, därefter Johnson och slutligen hamnat på Avesta Myntmuseum gör det möjligt att följa föremålet genom mer än ett århundrade av svenskt samlande.
Förvärvet visar också styrkan och risken i att köpa en stor grupp. En samling kan innehålla både kända rariteter och problematiska objekt. Senare forskning har exempelvis uppmärksammat två föregivna Wismarplåtar i Nymanmaterialet som falska. Det förminskar inte samlingens betydelse. Det visar i stället varför ett museum måste vara en forskande och omprövande institution, inte en plats där gamla bestämningar automatiskt blir eviga sanningar.5
Gustaf Cavalli och den stora samlingen
Det mest avgörande tillskottet kom från Gustaf Cavalli. Han hade byggt upp en närmast osannolik samling av plåtmynt, omkring 3 000 exemplar enligt senare sammanställningar. Ur detta väldiga material behölls en utvald kärna på omkring 700 plåtar. Denna elitsamling förvärvades av Axel Ax:son Johnson 1917.6
Köpet förändrade Johnsons samling i grunden. Det gav honom inte bara ett stort antal plåtar, utan ett material som redan hade formats av en mycket erfaren samlares urval. Cavalli hade haft möjlighet att jämföra mängder av exemplar och välja sådant som var sällsynt, representativt eller särskilt välbevarat.
När Avesta Myntmuseum invigdes framhölls Johnsons plåtmyntssamling som den största i privat ägo och som särskilt märkvärdig genom sina fjorton åttadalersplåtar. En så omfattande rad av den största regelbundet utgivna valören gav museet en internationell tyngd redan från början.3
Cavalliförvärvet visar varför Avesta Myntmuseum inte bör beskrivas enbart som ett lokalt museum. Samlingen är förankrad i Avesta, men dess betydelse går långt utanför orten. Den dokumenterar en hel svensk samlartradition och innehåller föremål som numismatiker från många länder har anledning att studera.
Tiodalern som vandrade mellan samlare
Det mest berömda föremålet i museet är drottning Kristinas 10 daler silvermynt från 1644, den väldiga kopparplåt som väger omkring 19,7 kilo. I museets berättelse är det emellertid inte bara storleken som är intressant. Minst lika fascinerande är vägen från ett historiskt betalningsmedel till samlarobjekt och museiföremål.
År 1893 visades plåten hos Bukowskis och förvärvades av Gustaf Cavalli. När Axel Ax:son Johnson köpte Cavallis stora plåtmyntssamling 1917 följde tiodalern med. Förmedlingen skedde genom T.G. Appelgren. Därmed fick föremålet en obruten och ovanligt välkänd modern proveniens: Bukowskis, Cavalli, Johnson och Avesta Myntmuseum.7
Den kedjan förvandlar plåten till mer än museets blickfång. Den visar hur ett mynts betydelse förändras med tiden. År 1644 var det ett extremt tungt betalningsmedel. Under 1800-talet blev det en numismatisk sensation. Hos Cavalli och Johnson blev det kronan i två stora privata samlingar. I museet blev det ett gemensamt kulturarv.
I dag visas tiodalern separat och lyfts fram som museets främsta skatt.4 Det är naturligt, men dess verkliga värde ligger inte bara i rekordet som världens största präglade mynt. Det ligger också i att föremålet bär hela museets samlingshistoria i sin kopparyta.
Wasastjerna, de Laval och de andra samlingsspåren
Nyman och Cavalli var de största namnen, men Johnsons samling byggdes av fler förvärv. Bertel Tingströms senare dokumentation behandlar bland annat Oskar Wasastjerna och föremål med anknytning till de Laval. Dessutom tillkom enskilda köp och mindre grupper under årtiondena efter de stora förvärven.8
Det är viktigt att se samlingen som ett nätverk snarare än som en enda mans isolerade skapelse. Axel Ax:son Johnson var den sammanhållande samlaren och ägaren, men bakom varje större grupp fanns tidigare ägare, handlare, experter och ibland auktionshus. Museets föremål har därför flera historier samtidigt.
Den ena är mynthistorisk: när och var föremålet tillverkades. Den andra är samlingshistorisk: vem som fann det, förvärvade det, beskrev det och förde det vidare. Avesta Myntmuseum är särskilt värdefullt därför att dessa båda historier kan mötas där.
T.G. Appelgren, mannen mellan samlaren och mynten
En central person bakom Johnsons framgångar var T.G. Appelgren, en av sin tids mest betydande svenska mynthandlare och numismatiker. Enligt redogörelsen vid museets öppnande hjälpte Appelgren Johnson med förvärv under den långa perioden 1917–1950.3
Appelgrens roll bör inte reduceras till att han ordnade affärer. För att bygga en samling av denna klass krävdes marknadskännedom, förtroende och förmåga att bedöma både äkthet och betydelse. En industriägare kunde tillhandahålla resurserna, men den sakkunnige behövdes för att hitta de rätta föremålen och förstå hur de passade in i helheten.
Samarbetet mellan Johnson och Appelgren visar hur stora samlingar faktiskt blir till. Bakom den synliga ägaren finns ofta en kunnig förmedlare som följer auktioner, känner samlarna och ser möjligheter innan föremålen sprids. Utan Appelgrens långvariga arbete hade Johnsons samling sannolikt fått en annan form.
En stor samling utan ett museum
När Axel Ax:son Johnson avled 1958 lämnade han efter sig en numismatisk samling av exceptionell omfattning. Men föremålen var fortfarande i grunden en privat och företagsanknuten samling. Att den var betydelsefull innebar inte automatiskt att allmänheten kunde se den eller att forskare enkelt kunde överblicka dess innehåll.
Detta är ett vanligt skede i samlingars liv. Första generationen drivs av samlarens vilja att förvärva och ordna. Nästa generation måste avgöra vad helheten ska bli. Den kan säljas, delas mellan arvingar, magasineras eller omvandlas till en offentlig resurs.
I Avesta valde man den sista vägen. Därmed bevarades inte bara en mängd enskilda föremål. Även den samlingsstruktur som Johnson hade byggt upp kunde föras vidare. Det är en av museets största kulturhistoriska insatser.
Bo Ax:son Johnson tar initiativet
I maj 1979 kontaktade Bo Ax:son Johnson numismatikern Bertel Tingström. Frågan var konkret och ambitiös: kunde Tingström skapa ett myntmuseum med utgångspunkt i familjen Johnsons stora svenska myntsamlingar? Museet skulle stå färdigt till Avesta Jernverks hundraårsjubileum 1983.9
Detta beslut var den verkliga övergången från samling till museum. Axel Ax:son Johnson hade skapat materialet. Bo Ax:son Johnson skapade förutsättningen för att det skulle bli offentligt. Skillnaden är viktig. Ett museum kräver lokal, urval, säkerhet, konservering, texter, pedagogik och en berättelse som gör tusentals föremål möjliga att förstå.
Valet av Avesta var självklart men ändå betydelsefullt. Samlingen kunde ha placerats i Stockholm eller förblivit knuten till en privat miljö. Genom att föra den till Avesta återfördes mynten till den ort som gav många av dem deras historiska identitet. Samtidigt blev museet en del av berättelsen om familjen Johnsons och Avesta Jernverks långa närvaro på platsen.
Bertel Tingström gör samlingen begriplig
Bertel Tingström tackade ja till uppdraget. Han var då mitt i sitt stora vetenskapliga arbete om de svenska plåtmynten och hade just den kombination av sakkunskap och ordningssinne som projektet krävde. Den 9 oktober 1979 inleddes den systematiska inventeringen av materialet.8
Arbetet handlade först om att fastställa vad samlingen faktiskt innehöll. Plåtmynten behövde identifieras, jämföras och delas mellan huvudsamling och dubbletter. De övriga svenska mynten, medaljerna, polletterna och sedlarna måste ordnas. Därefter återstod den museala uppgiften: vilka föremål skulle visas och hur skulle de tillsammans berätta en historia?
Tingström blev alltså inte samlingens grundare, men han blev utställningens skapare. Han omvandlade en privat storsamlares material till en struktur som kunde möta både den nyfikne besökaren och den specialiserade forskaren. Efter invigningen fortsatte han som museets rådgivare fram till 1996.9
Detta skiljer Avesta Myntmuseum från ett enkelt kuriosakabinett. Föremålen placerades inte bara efter storlek eller skönhet. De ordnades i tidsföljd och sattes i samband med samlingarnas proveniens, Avesta och den svenska mynthistorien.
Invigningen 1983
Den 14 september 1983 invigdes Avesta Myntmuseum av kung Carl XVI Gustaf. Tidpunkten sammanföll med Avesta Jernverks hundraårsjubileum och knöt därmed samman brukets moderna industrihistoria med ortens äldre numismatiska arv.3
Museet inrymdes i den nedre delen av en magasinsbyggnad från det tidiga 1800-talet, nära Avesta herrgård och Dalälven. Bara några hundra meter därifrån hade det äldre myntverket legat. Placeringen gav utställningen en geografisk äkthet som ingen neutral museilokal hade kunnat ersätta.
Vid öppnandet var upplägget tydligt. Ett första rum gav en översikt över Sveriges mynthistoria från Olof Skötkonung till Carl XVI Gustaf. Där visades bland annat guldmynt, mynt från svenska besittningar, jubileumsmynt och sedlar från Stockholm Banco. Det inre rummet var starkare knutet till Avesta och plåtmynten.3
Där mötte besökaren tretton av samlingens fjorton åttadalersplåtar, en omfattande följd av plåtmynt från Kristina till Adolf Fredrik, en Kengisplåt från 1701, präglingsstampar, Avestas ryska kopekmynt och plåtmynt från Wismar. Mer än 800 plåtmynt låg ordnade i skåp. Uppgifterna beskriver utställningen vid invigningen, inte nödvändigtvis varje detalj i dagens presentation, men de visar vilken rikedom museet öppnade för allmänheten.3
Mer än en plåtmyntssamling
Plåtmynten dominerar med rätta bilden av Avesta Myntmuseum, men Johnsons samling är bredare. Tingströms dokumentation omfattar bland annat medeltida mynt, koppar- och silvermynt, guldmynt, sedlar, polletter och medaljer. Där finns även material som belyser svenska besittningar och utländska mynt med svensk anknytning.8
Denna bredd var en följd av Johnsons ambition att bygga en svensk myntsamling, inte enbart en samling stora kopparplåtar. Den gör att museet kan sätta specialområdet i ett längre sammanhang utan att förlora sin tydliga Avestaidentitet.
I dag beskriver museet den svenska mynthistorien från vikingatid till nutid, samtidigt som produktionen i Avesta och kopparmynten står i centrum.4 Balansen är viktig. Tiodalern drar besökaren till museet, men den större samlingen förklarar varför det enskilda föremålet hör hemma där.
Proveniensen som museets andra berättelse
För den numismatiskt intresserade är Avesta Myntmuseum särskilt lärorikt därför att samlingen visar värdet av proveniens. Ett mynt blir inte ett nytt exemplar varje gång det säljs. Samma plåt kan förekomma i en äldre katalog, hos en storsamlare, i Johnsons inventarium och senare i museets monter.
Namn som Nyman, Cavalli, Wasastjerna, Appelgren och Johnson fungerar därför som hållpunkter. De hjälper forskaren att identifiera föremål, upptäcka dubbelregistreringar och förstå hur kunskap har förts vidare. Skador, oregelbundna kanter, stämplarnas placering och äldre fotografier kan användas som ett slags fingeravtryck.
Museets historia visar också varför en samling inte bör bedömas enbart efter antalet rariteter. Dess vetenskapliga värde växer när uppgifter om tidigare ägare, förvärv och gamla bestämningar bevaras. Föremålet berättar om 1600-talet, proveniensen berättar om de följande trehundra åren.
Boken som blev museets minne
År 1995 publicerade Bertel Tingström Avesta Myntmuseum som nummer XXXIX i serien Numismatiska Meddelanden. Det 271 sidor omfattande verket är långt mer än en besöksguide. Det dokumenterar hur samlingen byggdes upp, vilka äldre samlare som låg bakom de stora förvärven och hur inventeringen och museiarbetet genomfördes.10
Boken ägnar utrymme åt Georg Nyman, Gustaf Cavalli, Oskar Wasastjerna, T.G. Appelgren och den berömda tiodalern. Den följer också arbetet från de första museiplanerna och inventeringen 1979 till monteringen, invigningen och museets första år.8
På så sätt fick museet ett andra minne. Utställningar kan byggas om och föremål flyttas, men Tingströms bok bevarar kunskapen om varför samlingen ser ut som den gör. För dagens forskare är det ovärderligt. Utan dokumentationen hade många samband mellan äldre samlare, köp och enskilda föremål gradvis blivit svårare att återställa.
Jubileumsmedaljen sammanfattade berättelsen
Till Avesta Jernverks hundraårsjubileum 1983 framställdes en medalj som på ett ovanligt koncentrerat sätt sammanfattade museets idé. På åtsidan avbildades Marcus Kock och Axel Ax:son Johnson med inskriften Tvenne industriens pionjärer. Frånsidan förenade plåtmyntet med järnframställningen, och randtexten erinrade om att Avesta Myntmuseum invigdes 1983.11
Marcus Kock representerade 1600-talets myntverk. Axel Ax:son Johnson representerade den moderna industrin och den samlargärning som gjorde museet möjligt. Medaljen fogade därmed samman två skeden utan att göra dem identiska.
Det är också den mest träffande bilden av museets särart. Avesta Myntmuseum uppstod inte enbart därför att mynt en gång hade tillverkats på orten. Det uppstod därför att en senare industrifamilj valde att samla, bevara och slutligen offentliggöra detta arv.
Avesta Myntmuseum i dag
För dagens besökare erbjuder museet en sällsynt möjlighet att möta svensk mynthistoria genom en historisk samling som i stor utsträckning har hållits samman. Tiodalern från 1644 är den självklara symbolen, men den bör ses som ingången till något större: Axel Ax:son Johnsons målmedvetna samlande och den långa raden av samlare före honom.4
Museets styrka ligger i kombinationen av föremål, plats och dokumenterad samlingshistoria. Det går att stå nära mynt som en gång har tillhört några av Sveriges främsta numismatiker och samtidigt befinna sig nära den miljö där stora delar av berättelsen började.
För specialisten är samlingen ett jämförelsematerial. För samlaren är den en lektion i proveniens. För den allmänintresserade visar den hur en privat passion kan växa till en offentlig institution. Och för Avesta är museet ett konkret minne av hur ortens industrihistoria har bevarats av människor som förstått att metallföremålen också bar på kunskap.
Axel Ax:son Johnsons bestående numismatiska arv
Avesta Myntmuseum är resultatet av flera människors insatser. Georg Nyman, Gustaf Cavalli och Oskar Wasastjerna byggde äldre samlingar. T.G. Appelgren förmedlade föremål och kunskap. Axel Ax:son Johnson förde samman materialet i en ny helhet. Bo Ax:son Johnson tog steget från privat samling till offentligt museum. Bertel Tingström inventerade, ordnade, gestaltade och dokumenterade.
Ändå är Axel Ax:son Johnson den centrala gestalten i museets förhistoria. Utan hans stora förvärv under 1910-talet och hans fortsatta samlande hade det inte funnits någon motsvarande helhet att ställa ut 1983. Hans betydelse ligger inte bara i att han ägde sällsynta mynt, utan i att han hindrade viktiga äldre samlingar från att helt lösas upp och spridas.
Det är därför Avesta Myntmuseum hör hemma bland Swemynts numismatiska pärlor. Det är inte främst ett museum om kopparprägling i största allmänhet. Det är berättelsen om hur Avestas numismatiska arv samlades in, fördes tillbaka till platsen och öppnades för allmänheten.
Museets kanske viktigaste lärdom är därför enkel: ett föremål bevaras inte enbart genom att läggas i ett skåp. Det måste identifieras, sättas in i sitt sammanhang och få sin historia dokumenterad. Axel Ax:son Johnson skapade samlingen. Avesta Myntmuseum gjorde den till allas.
Källor
Axel Johnson, ”Fem generationer av ägare”, om familjen Johnson och Avesta Jernverk.
Axel Johnson, ”Historia”, företagets historiska översikt.
Lars O. Lagerqvist, ”Avesta myntmuseum invigt av kungen”, Svensk Numismatisk Tidskrift 8/1983.
Visit Dalarna, ”Avesta Myntmuseum”, presentation av museet och samlingen.
Torbjörn Sundquist, ”Wismars plåtmynt 1715, rariteter att se upp med”, Svensk Numismatisk Tidskrift 6/2005.
Jan-Olof Björk, ”Ett par inkusumpräglade nödmynt”, Svensk Numismatisk Tidskrift 6/2022.
Bengt Hemmingsson, ”En svensk tiodalersplåts öden”, i Numismatiska klubben i Uppsalas jubileumsskrift 2009.
Lars O. Lagerqvist, ”Avesta Myntmuseum, ny bok av Bertel Tingström”, Svensk Numismatisk Tidskrift 5/1995.
Lars O. Lagerqvist och Ian Wiséhn, ”Bertel Tingström 1912–2004”, Svensk Numismatisk Tidskrift 3/2004, s. 66–68.
Bertel Tingström, Avesta Myntmuseum, Numismatiska Meddelanden XXXIX, Svenska Numismatiska Föreningen 1995.
Statens historiska museer, jubileumsmedalj för Avesta Jernverk 1883–1983, föremålspost i museets samlingar.