swemynt - numismatiska pärlor

bertel tingström

Mannen som kartlade världens största mynt

Ett svenskt plåtmynt är svårt att förhålla sig likgiltig till. Det kan väga från några hundra gram till närmare tjugo kilo, vara större än en vanlig myntbricka och bära sina stämplar över en hel kopparyta. Men det som gör plåtmynten imponerande för ögat gör dem också besvärliga att studera. De ryms sällan i äld fotografier, är svåra att transportera och har genom århundradena legat utspridda i museer, slott, privata samlingar, skeppsvrak och handlares lager.

När Bertel Tingström under 1900-talets senare del riktade sin uppmärksamhet mot plåtmynten fanns redan viktiga arbeten om den svenska kopparmyntningen. Däremot saknades fortfarande en samlad bild av både föremålen och det ekonomiska system som hade skapat dem. Hur många plåtar fanns bevarade? Vilka årgångar var verkligt sällsynta? Hur hade de tillverkats, kontrollerats och använts? Och vilken roll spelade de egentligen som betalningsmedel i ett rike där koppar, silver och olika räkneenheter existerade sida vid sida?

Tingström gjorde något avgörande. Han nöjde sig inte med att beskriva plåtmynten som märkvärdiga samlarföremål. Han räknade dem, jämförde dem och satte in dem i ett ekonomiskt sammanhang. Genom inventeringar, arkivstudier och ett ovanligt metodiskt arbete byggde han den grund som plåtmyntsforskningen fortfarande vilar på.

Det är därför Bertel Tingström hör hemma bland Swemynts numismatiska pärlor. Han gjorde inte bara världens största mynt mer kända. Han gjorde dem möjliga att förstå.

Ett nödmynt vid ett barnkalas

Bertel Tingström föddes den 27 juni 1912 i Göteborg, men familjen flyttade till Malmö när han var sex år. Där gick han i skolan, tog studenten 1930 och fortsatte därefter vid Malmö Handelsgymnasium. Vägen till numismatiken började emellertid redan långt tidigare, genom en till synes obetydlig händelse som kom att påverka resten av hans liv.

Som tolvåring blev han bjuden på barnkalas hos en granne. Grannpojkens far gav honom då ett av Karl XII:s nödmynt från kungens sista regeringsår. Det lilla kopparmyntet väckte frågor. Varför hade det tillverkats? Vad betydde bilderna och orden? Hur kunde ett stycke metall berätta något om krig, statsfinanser och en kung som dött mer än två hundra år tidigare?

Tingström började samla. Det är en början som många numismatiker känner igen. Ett enda mynt öppnar dörren, men ganska snart räcker det inte längre att äga föremålet. Man vill veta varför det finns och vilken berättelse det bär på.1

Intresset för Karl XII och hans tid följde Tingström genom livet, men samlandet utvecklades tidigt till en bred kunskap om svensk mynthistoria. Det första nödmyntet blev därför inte bara början på en samling. Det blev början på ett arbetssätt där varje mynt betraktades som en fråga som väntade på ett kontrollerbart svar.

Försäkringsdirektören och ordningsmänniskan

Numismatiken var länge inte Tingströms yrke. Efter utbildning till reservofficer och en kortare anställning vid Svenska Amerikalinjen började han 1935 arbeta inom försäkringsbranschen. Han avancerade inom Thule, senare en del av Skandia, och flyttade 1953 till Uppsala som regionchef med direktörstitel. Där blev han kvar fram till pensioneringen i maj 1977.1

Försäkringsmannens vardag kan tyckas ligga långt från 1600-talets kopparmyntning, men Tingström tog med sig egenskaper som visade sig ovärderliga för forskningen. Försäkringsarbete kräver registrering, kontroll, jämförelse och ordning. Uppgifter måste gå att följa, avvikelser måste förklaras och ett påstående måste vila på mer än ett intryck.

Hans kollegor inom numismatiken beskrev honom senare som en stor ordningsmänniska, noga med att uppgifterna skulle vara exakta. Det märks i hans böcker. Han skrev gärna tillgängligt, men under den lättlästa ytan låg tabeller, källhänvisningar och långa serier av jämförda föremål.

Tingström hade samtidigt en tydlig förmåga att nå utanför de redan invigdas krets. År 1961 blev han rikskänd genom televisionens 10.000-kronorsfrågan, där han i ämnet numismatik utmanade den tidigare vinnaren Ernst Nathorst-Böös. Efter flera jämna omgångar vann Tingström på den sista frågan. Uppmärksamheten gjorde att de andra fritidsintressena hamnade i bakgrunden. Därefter kom mycket av hans lediga tid att kretsa kring Skandia och mynten.1

Uppslagsboken som öppnade svensk numismatik

Två år efter TV-framgången utkom den första upplagan av Svensk numismatisk uppslagsbok. Boken publicerades 1963 och gav samlare en sammanhållen framställning av svenska mynt från Gustav Vasas tid till samtiden. Den kombinerade mynthistoria, valörer, myntordningar, metallhalter och bilder på ett sätt som gjorde den användbar både för nybörjaren och den mer erfarne samlaren.

Verket utkom i tre svenska upplagor. Den sista, publicerad 1972, var betydligt utökad och bar titeln Svensk numismatisk uppslagsbok, mynt i ord och bild 1521–1972. Den andra upplagan låg även till grund för den engelska översättningen Swedish Coins, An Illustrated Reference Book of Swedish Numismatics 1521–1968.1 2

Uppslagsboken var inte Tingströms slutmål, men den visar vad som senare skulle prägla plåtmyntsforskningen. Han ville förena föremålet, regelverket och historien. Ett mynt skulle inte beskrivas isolerat från den myntordning, metallpolitik eller ekonomiska kris som hade skapat det.

Han blev också en aktiv föreningsmänniska. År 1962 valdes han in i Svenska Numismatiska Föreningens styrelse, där han stannade till 1980 och under de sista åren var vice ordförande. Han var en av grundarna av Numismatiska Klubben i Uppsala 1969 och blev klubbens första ordförande. Genom föredrag, artiklar och föreningsarbete bidrog han till att göra numismatiken till ett kunskapsområde som kunde delas, diskuteras och granskas.1 3

Varför plåtmynten krävde en egen forskare

De svenska plåtmynten föddes ur ett ekonomiskt problem. Sverige hade stora koppartillgångar men begränsad tillgång till ädelmetall. När en kopparmyntfot infördes 1624 blev kopparn inte enbart råvara och exportprodukt, utan också grund för delar av rikets penningväsen. För att ett kopparmynt skulle motsvara ett betydande värde i silver måste det innehålla en stor mängd koppar. Resultatet blev de fyrkantiga plåtmynten, först präglade 1644.

Det mest berömda är Kristinas 10 daler silvermynt 1644, en kopparplåt på omkring 19,7 kilo som räknas som världens största präglade mynt. Men plåtmyntssystemet bestod inte bara av dessa jättar. Det omfattade flera valörer, skiftande viktnormer, olika stämpeltyper och en lång historia av förändrade relationer mellan koppar och silver.4

Den klassiska plåten bär en central valörstämpel och fyra hörnstämplar. Stämplarna kan avslöja regent, årtal, myntort och ibland hur plåten har kontrollerats eller förändrats. Samtidigt kan en plåt vara beskuren, omstämplad, korroderad eller så svagt präglad att viktiga detaljer har försvunnit. En årtalssiffra i ett enda hörn kan vara skillnaden mellan en vanlig och en ytterst sällsynt utgåva.

Plåtmyntens historia är dessutom större än själva präglingen. De användes i betalningar, sattes in i bank, transporterades mellan landsändar och fördes ut ur riket. Många smältes när kopparn blev mer värdefull som metall än som gammalt betalningsmedel. Andra exporterades efter att ha förlorat sin monetära funktion. För att förstå vad som finns bevarat måste forskaren därför följa plåtarna genom myntverk, räkenskaper, handel, fynd och samlingar.

Det var precis den typen av problem som passade Tingström. Plåtmynten var stora och otympliga, men forskningsuppgiften var ännu större.

Pensionären som började på universitetet

Den 1 september 1977, bara några månader efter pensioneringen, skrevs Tingström in vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet. Han var då 65 år. Målet var inte enbart att läsa några fristående kurser. Han tänkte avlägga akademisk examen i historia och ekonomisk historia och därefter disputera på ett ämne som länge hade intresserat honom, de svenska plåtmynten.1

Det är lätt att i efterhand beskriva detta som en naturlig fortsättning, men projektet var djärvt. Tingström skulle förena ett helt arbetsliv med universitetets krav på källkritik och vetenskaplig metod. Samtidigt måste han skapa delar av sitt eget forskningsmaterial. Någon fullständig och aktuell förteckning över de bevarade plåtmynten fanns inte.

Han behövde därför börja med en till synes enkel fråga: Vilka plåtmynt existerade faktiskt?

En vädjan till samlare och mynthandlare

År 1979 publicerade Tingström artikeln Plåtmynt, en vädjan till enskilda ägare och till alla mynthandlare i Myntkontakt. Rubriken säger mycket om uppgiften. Museernas samlingar kunde undersökas genom kataloger och besök, men en betydande del av materialet fanns i privat ägo. För att inventeringen skulle bli användbar behövde samlare och handlare öppna sina skåp och lämna uppgifter om föremål som sällan tidigare hade registrerats i ett gemensamt sammanhang.5

Arbetet krävde förtroende. En privat ägare kunde ha skäl att inte skylta med en dyrbar samling. En mynthandlare kunde ha samma plåt under en kort tid innan den såldes vidare. Gamla auktionsuppgifter saknade ofta fotografier, mått eller proveniens. Tingström måste skilja ett nytt exemplar från ett redan registrerat föremål som bara hade bytt ägare.

Här blev hans bakgrund åter värdefull. För att bli tillförlitlig måste en sådan inventering behandlas som ett register som kan kontrolleras, sorteras och granskas för möjliga dubbelregistreringar, inte som en samling lösa anekdoter. År 1982 kunde Tingström publicera den kortare sammanställningen Svenska plåtmynt 1644–1768, antalet till våra dagar bevarade mynt. Den gav forskare och samlare en första samlad överblick över överlevnaden inom de olika serierna.6

När närmare 11.000 plåtar blev forskningsdata

Inventeringen byggdes huvudsakligen upp mellan 1979 och 1983. När materialet senare presenterades internationellt omfattade det närmare 11.000 bevarade plåtmynt, framför allt i Sverige och Finland. För sin tid var arbetet anmärkningsvärt inte bara genom omfattningen, utan också genom att uppgifterna bearbetades med dator.7

Varje registrerad plåt kunde bidra med flera sorters information. Valör och årtal visade hur de bevarade exemplaren fördelade sig över utgivningen. Mått och vikt kunde jämföras med myntordningarnas bestämmelser. Stämplarnas utformning kunde avslöja förändringar i gravering och tillverkning. Beskärningar, ompunsningar och kontrollstämplar kunde visa hur en plåt hade behandlats efter den första präglingen.

Det verkligt nya uppstod när föremålen jämfördes med arkiven. Utmyntningssiffror berättade hur många plåtar som en gång hade tillverkats, medan inventeringen visade vad som hade överlevt. Fynduppgifter kunde peka ut var mynten hade cirkulerat eller lagrats. Skillnader mellan valörerna kunde säga något om vilka plåtar som använts, exporterats eller smälts.

Tingström räknade inte bara plåtmynten, han räknade med dem. Föremålen blev statistiskt material och kunde användas för att pröva historiska förklaringar.

Vad Tingströms siffror säger, och inte säger

För dagens samlare är Tingströms inventering fortfarande en av de viktigaste utgångspunkterna vid bedömning av ett plåtmynts sällsynthet. Om han endast kunde registrera några få exemplar av en viss årgång eller typ är det en stark signal om att myntet var sällsynt i början av 1980-talet. Hans uppgifter gör det också möjligt att skilja mellan föremål i offentliga samlingar och sådana som då var kända i privat ägo.

Men siffrorna måste läsas rätt. En inventering är inte samma sak som en utmyntningssiffra och inte heller ett slutgiltigt antal bevarade exemplar. Den visar hur många föremål forskaren kunde identifiera vid en bestämd tidpunkt och med det material som då stod till förfogande.

En plåt kunde ha varit okänd i en äldre privatsamling. Ett museum kunde ha ett oregistrerat eller felbestämt exemplar. Två katalognotiser kunde avse samma föremål, medan två snarlika plåtar kunde ha blandats samman om bilder saknades. Senare fynd kunde dessutom tillföra stora mängder nytt material.

Tingströms antal bör därför läsas som en dokumenterad ögonblicksbild över vad som då var känt, inte som ett evigt facit. Just detta gör inventeringen så värdefull. Den ger dagens forskning en fast punkt att utgå från. När ett nytt exemplar dokumenteras kan vi fråga om det verkligen är nyupptäckt, om det tidigare funnits under en annan proveniens eller om Tingström redan hade registrerat det utan bild.

För Swemynts arbete med att uppdatera antalet kända plåtmynt är detta en central princip. En ny auktionsförsäljning betyder inte automatiskt ett nytt exemplar. Stämplarnas placering, plåtens form, skador, vikt, mått och äldre fotografier måste jämföras innan antalet höjs.

Sveriges plåtmynt 1644–1776

År 1984 var Tingströms avhandling färdig. Titeln blev Sveriges plåtmynt 1644–1776, en undersökning av plåtmyntens roll som betalningsmedel. Den publicerades som nummer 135 i serien Studia Historica Upsaliensia och omfattar 246 sidor. Opponent vid disputationen var Pekka Sarvas från Helsingfors.1 8

Avhandlingens undertitel är avgörande. Tingström skrev inte endast en katalog över typer och årtal. Han undersökte plåtmyntens roll som betalningsmedel. Därmed flyttades uppmärksamheten från det enskilda samlarobjektet till hela det system där plåten hade fungerat.

Han behandlade kopparpolitiken, produktionen, förhållandet mellan metallvärde och nominellt värde, förändrade viktnormer, cirkulation och utträngning. Myntordningar och räkenskaper ställdes mot de bevarade föremålen. Det gjorde det möjligt att undersöka inte bara vad staten beslutat, utan också vad som faktiskt tycks ha hänt med mynten.

Det är här Tingströms arbete fortfarande skiljer sig från en vanlig typförteckning. En katalog kan tala om att en 4-daler präglades ett visst år. Tingström ville även veta varför den präglades, hur den värderades och vart den tog vägen.

Han var 72 år när han disputerade. Vid middagen efteråt lär han, med sin karakteristiska återhållsamhet, ha sammanfattat den serverade sjötungan som ”fullt ätbar”. Det är en liten detalj, men den säger något om personen bakom de stora tabellerna. Tingström hade humor, men han slösade inte med överorden.1

Plate Money, verket som nådde världen

Två år efter avhandlingen utkom Tingströms mest kända verk, Plate Money, The World’s Largest Currency. Boken gavs ut av Kungliga Myntkabinettet 1986, omfattar 344 sidor och gjorde den svenska plåtmyntshistorien tillgänglig för en internationell läsekrets. Den engelska texten översattes av Nigel Rollison med bistånd av Barrie Cook.9

Plate Money var mer än en översatt avhandling. Det var ett rikt illustrerat referensverk där numismatik förenades med metallurgi, teknik, ekonomisk historia och socialhistoria. Boken följde kopparn från Falun och Avesta, behandlade tillverkningsutrustningen vid myntverket och visade hur krig, exportförbud och förändrad kopparpolitik påverkade penningväsendet.

En stor del ägnades åt kända fynd i Sverige och Finland. Det bevarade materialet analyserades utifrån präglingsteknik, gravering, vikt, valör, beskärning, ompunsning och andra avvikelser. Tretton bilagor samlade uppgifter om bland annat bestämmelser, produktion, valörer och köpkraft.7

För samlaren är en av bokens främsta tillgångar den omfattande fotografiska katalogen över plåtmyntens stämplar. I stället för att beskriva varje krona, siffra och bokstav med långa formuleringar lät Tingström bilderna göra jämförelsen möjlig. Nästan en tredjedel av verket fylldes av denna bildkatalog. Det gav forskare ett redskap för att känna igen stämplar, följa förändringar och diskutera om två plåtar hade präglats med samma verktyg.7

Den brittiska tidskriften Historical Metallurgy framhöll i sin recension hur boken kombinerade närmare 11 000 registrerade plåtar med arkivmaterial och drog slutsatser om produktion, cirkulation och valörernas inbördes fördelning. Recensenten såg arbetet som ett ovanligt tydligt exempel på samspelet mellan föremål och skriftliga källor.7

Det är därför Plate Money fortfarande återkommer i auktionskataloger, samlingsbeskrivningar och modern forskning. Nya fynd har tillkommit och vissa antal har förändrats, men det samlade grepp som Tingström skapade har inte förlorat sin betydelse.

Avesta Myntmuseum, forskningen blir ett rum

Mitt under arbetet med avhandlingen fick Tingström i maj 1979 en fråga från Bo Ax:son Johnson vid Avesta Jernverk. Skulle han kunna skapa ett myntmuseum med utgångspunkt i familjen Johnsons stora svenska myntsamlingar? Museet skulle stå färdigt till bolagets hundraårsjubileum 1983.

Tingström tackade ja. Uppdraget innebar att samlingarna måste inventeras, ordnas och presenteras så att besökaren kunde följa den svenska mynthistorien. Särskilt betydelsefull var den stora plåtmyntssamling som hade byggts upp genom förvärv av äldre samlingar, bland annat sådana med koppling till Georg Nyman, Gustaf Cavalli och Oskar Wasastjerna.

Tidsplanen höll. Avesta Myntmuseum invigdes 1983 av kung Carl XVI Gustaf, och Tingström fortsatte som museets rådgivare till 1996. Därmed fick hans forskning en fysisk form. Plåtarna låg inte längre enbart som poster i en tabell. De ordnades i en berättelse om gruvan, kopparverket, myntningen, samlarna och det svenska penningväsendet.1

År 1995 publicerade han boken Avesta Myntmuseum som nummer 39 i Svenska Numismatiska Föreningens serie Numismatiska Meddelanden. På 271 sidor beskrev han museets tillkomst, samlingarnas proveniens, äldre storförvärv och de föremål som hade förts samman. Boken blev på så sätt både museumshistoria och ett dokument över hur numismatiska samlingar byggs, splittras och återförenas.10

Arbetet i Avesta visar en viktig sida av Tingströms gärning. Han ville inte enbart forska och publicera. Han ville också skapa förutsättningar för andra att se föremålen och förstå deras sammanhang.

Nicobar, fyndet som förändrade kartan

Tingströms stora inventering var avslutad när ett dramatiskt nytt material kom fram. Det danska ostindiefartyget Nicobar hade förlist utanför Sydafrikas kust 1783 med omkring 5 000 svenska plåtmynt i lasten. Vraket återfanns 1987, och fyndet omfattade omkring åtta ton koppar. Räknat i vikt brukar det beskrivas som världens största myntfynd.11

Fyndet är ett tydligt exempel på varför en inventering aldrig kan förbli helt oförändrad. Plötsligt blev plåtar tillgängliga som under lång tid hade legat utanför all känd samlingshistoria. Fyndet kunde förändra uppfattningen om hur många exemplar som fanns bevarade av enskilda årgångar och typer. Samtidigt gav den sammanhållna lasten en möjlighet att studera export, urval och sammansättning på ett sätt som enstaka lösfynd aldrig kan erbjuda.

Det anmärkningsvärda är att Tingström inte försvarade sin äldre sammanställning genom att bortse från det nya materialet. Han tog sig an fyndet. Kunskapen om Plate Money gjorde att uppdraget att katalogisera plåtarna gick till honom. Han reste flera gånger till Sydafrika och samarbetade med forskaren och dykaren Jimmy Herbert. År 1999 publicerade de tillsammans den svensk-engelska boken The Plate Money Treasure of Nicobar, Plåtmyntskatten från Nicobar.1 11

Här framträder den vetenskapliga hållningen som tydligast. En bra inventering är inte ett försök att få sista ordet. Den är en grund som gör det möjligt att förstå vad ett nytt fynd faktiskt förändrar.

Låt siffrorna tala

Tingström sammanfattade en gång sitt sätt att arbeta i föredragstiteln Låt siffrorna tala. Det betydde inte att han trodde att tabeller automatiskt gav rätt svar. Siffror måste först skapas genom noggrann registrering och därefter tolkas med källkritik.

I sina beräkningar intresserade han sig bland annat för det som brukar kallas Thordemans lag, en modell för hur mynt successivt försvinner ur cirkulation i förhållande till den ursprungliga mängden och den tid som gått.1 Sådana beräkningar kan hjälpa forskaren att jämföra utmyntning med överlevnad, men de bygger alltid på antaganden. Mynt kan smältas i ovanligt stora mängder, exporteras, hamna i ett skeppsvrak eller bevaras genom ett enda stort fynd.

Tingströms styrka låg därför inte i tron på en ofelbar formel. Den låg i kombinationen av mätbara uppgifter och historisk förklaring. Om en årgång var ovanligt sällsynt räckte det inte att konstatera detta. Man måste undersöka om utmyntningen varit liten, om typen dragits in, om plåtarna exporterats eller om registreringen var ofullständig.

Det är samma prövande hållning som bör vägleda dagens digitala inventeringar. En databas blir inte bättre än de föremål, fotografier och provenienser som ligger bakom varje rad.

Så kan samlaren använda Tingström i dag

För den som arbetar med ett enskilt plåtmynt är Tingströms verk fortfarande en naturlig början. Först måste plåten bestämmas efter regent, valör, årtal och myntort. Därefter bör stämplarna jämföras med bildmaterialet i Plate Money. Vikt, mått, beskärning och eventuella ompunsningar måste dokumenteras. Slutligen kan inventeringens antal jämföras med senare auktionskataloger, museiposter och fyndpublikationer.

Den viktigaste uppgiften är ofta proveniensen. Ett exemplar som dyker upp på auktion 2026 kan vara samma plåt som såldes 1957, 1974 och 1998. Plåtens ojämna kanter, sprickor, korrosionsfläckar och stämplarnas inbördes lägen fungerar nästan som ett fingeravtryck. När äldre fotografier finns går det ofta att följa ett föremål långt bakåt i tiden.

På så sätt kan Tingströms inventering fortsätta att växa utan att dess ursprungliga struktur går förlorad. Varje ny uppgift bör knytas till ett identifierbart föremål och en kontrollerbar källa. Det är mer tidskrävande än att lägga till en siffra, men det är också skillnaden mellan en lista och forskning.

Erkännandet

Tingströms gärning uppmärksammades vid flera tillfällen. Svenska Numismatiska Föreningen tilldelade honom sin medlemsnål i förgyllt silver 1977 och förtjänstmedaljen 1981. År 1984 utsågs han till korresponderande ledamot, 1994 fick han Elias Brenner-medaljen och 2002 kallades han till hedersledamot. Han fick även den finländska medaljen Pro Numismatica och Gunnar Holst-priset för sin numismatiska gärning.3 1

Mellan 1989 och 1998 var han huvudansvarig för ämnet numismatik i Nationalencyklopedin och skrev själv ett stort antal artiklar. Därmed nådde hans kunskap en läsekrets som var betydligt större än den traditionella samlarvärlden.1

Bertel Tingström avled den 27 januari 2004, 91 år gammal. År 2010 gav Svenska Numismatiska Föreningen ut en minnesmedalj över honom, utförd av Ernst Nordin. Medaljen knöt samman forskaren, föreningsmannen och Uppsala, den stad där hans samlarintresse hade vuxit till ett akademiskt livsverk.3

Bertel Tingströms bestående arv

Bertel Tingström var försäkringsdirektören som blev doktor i historia, samlaren som byggde en forskningsdatabas och popularisatorn som kunde röra sig mellan TV-studion, universitetsseminariet och museisalen. Det var kombinationen som gjorde honom så betydelsefull.

Hans inventering var inte fullständig för all framtid, och det gjorde han själv tydligt genom att fortsätta ta in nya uppgifter. Nicobar-fyndet, senare auktionsförsäljningar och plåtar som återkommit ur äldre samlingar har förändrat många antal. Ändå är det fortfarande Tingströms arbete som gör förändringarna mätbara. Utan den äldre kartan skulle vi inte veta vilka delar av landskapet som är nya.

Sveriges plåtmynt 1644–1776 visade att plåtarna måste förstås som betalningsmedel och ekonomisk historia. Plate Money gav världen en samlad bild av deras tillverkning, stämplar och bevarande. Avesta Myntmuseum dokumenterade föremålen, samlarna och den institution som skulle föra arvet vidare.

Det är därför Bertel Tingström hör hemma bland den svenska numismatikens främsta pärlor. Han lärde oss att ett plåtmynt inte bara är en tung kopparbit med fem stämplar. Det är en datapunkt i en större berättelse om råvaror, statsfinanser, handel, människor och samlande.

Och kanske är det hans viktigaste arv till dagens samlare: räkna noggrant, dokumentera öppet och var alltid beredd att ändra kartan när ett nytt föremål träder fram.

Källor

Lars O. Lagerqvist och Ian Wiséhn, ”Bertel Tingström 1912–2004”, Svensk Numismatisk Tidskrift 3/2004, s. 66–68.
Bertel Tingström, Swedish Coins, An Illustrated Reference Book of Swedish Numismatics 1521–1968, bibliografisk post, Finna.
Svenska Numismatiska Föreningen, ”Medalj från SNF till minne av Bertel Tingström”.
Ekonomiska museet, ”Världens största mynt”, 10 daler silvermynt 1644.
Bertel Tingström, ”Plåtmynt, en vädjan till enskilda ägare och till alla mynthandlare”, Myntkontakt 1/1979, s. 17–18.
Bertel Tingström, Svenska plåtmynt 1644–1768, antalet till våra dagar bevarade mynt, bilaga till Myntkontakt/Svensk Numismatisk Tidskrift 7/1982.
Leo Biek, ”Bertel Tingström, Plate Money, The World’s Largest Currency”, recension i Historical Metallurgy 24:2, 1991, s. 116–117.
Bertel Tingström, Sveriges plåtmynt 1644–1776, en undersökning av plåtmyntens roll som betalningsmedel, doktorsavhandling, Studia Historica Upsaliensia 135, Uppsala universitet 1984.
Bertel Tingström, Plate Money, The World’s Largest Currency, Kungliga Myntkabinettet, Stockholm 1986.
Bertel Tingström, Avesta Myntmuseum, Numismatiska Meddelanden XXXIX, Svenska Numismatiska Föreningen 1995.
Jimmy Herbert och Bertel Tingström, The Plate Money Treasure of Nicobar, Plåtmyntskatten från Nicobar, 1999.