Mannen som lärde Sverige läsa sina mynt
När Elias Brenner började studera äldre svenska mynt under 1600-talets senare del fanns ännu ingen sammanhängande svensk mynthistoria. Mynten låg utspridda i kungliga, lärda och privata samlingar. De kunde beundras som märkvärdiga föremål eller användas som belägg i historiska och politiska diskussioner, men kunskapen var splittrad. Någon behövde samla föremålen, avbilda dem och ordna dem så att de kunde jämföras med varandra.
Det blev Brenners livsuppgift. Med konstnärens tränade öga, fornforskarens respekt för det materiella vittnesbördet och samlarens envishet skapade han 1691 Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, det första stora systematiska arbetet över svenska mynt och medaljer. Därmed förvandlade han enskilda samlarföremål till delar av en historisk följd.[1][2]
Elias Brenner brukar därför kallas den svenska numismatikens fader. Benämningen ska inte förstås som att ingen före honom hade intresserat sig för mynt. Hans verkliga betydelse ligger i att han gjorde myntstudiet till ett mer ordnat och vetenskapligt arbete. Han nöjde sig inte med att samla. Han försökte också beskriva, avbilda, datera och förklara.
Från Stor-Kyro till Uppsala
Elias Brenner föddes den 18 april 1647 i Stor-Kyro, nuvarande Isokyrö i Österbotten. Finland var då en del av det svenska riket. Han var det sextonde av tjugo barn i en prästfamilj och fick tidigt uppmuntran av sin far att intressera sig för både historia och teckning.[1]
Efter skolgång i Nykarleby och Björneborg skrevs han 1663 in vid Uppsala universitet. Till en början tycks tanken ha varit att han skulle följa familjens kyrkliga tradition och bli präst. I Uppsala mötte han emellertid den antikvariska forskning som växte fram kring runinskrifter, gravmonument, handskrifter och andra spår av rikets förflutna. Bland lärarna fanns Olaus Verelius och Johannes Schefferus. Brenner uppgav senare att det var Schefferus som först väckte hans intresse för myntkunskapen.[1]
År 1668, endast 21 år gammal, anställdes Brenner som ritare och kopparstickare vid Antikvitetskollegiet. Institutionens uppgift var att undersöka och dokumentera rikets fornminnen. För en sådan verksamhet var en skicklig tecknare inte enbart en illustratör. Innan fotografiet fanns var teckningen ett av forskningens viktigaste redskap. En felaktigt återgiven inskrift, vapensköld eller detalj kunde leda hela den historiska tolkningen fel.
Under resor i Sverige och Finland avbildade Brenner runstenar, gravstenar, kyrkliga föremål, vapen och byggnader. Den omfattande resan i Finland 1671–1672 var den första antikvariska forskningsresan av sitt slag där. Flera av de gravmonument han tecknade i Åbo domkyrka förstördes vid en brand 1681. Brenners bilder blev därför inte bara konstnärliga återgivningar, utan oersättliga dokument över sådant som inte längre fanns kvar.[1]
Här formades den metod som senare skulle prägla hans numismatik: föremålet måste iakttas noggrant och dokumenteras innan kunskapen om det går förlorad.
Konstnärens blick
Efter de antikvariska resorna etablerade sig Brenner som fri miniatyrmålare i Stockholm. Han konkurrerade med utländska konstnärer och nådde snabbt framgång. År 1677 utsågs han till kunglig miniatyr- och emaljmålare, och 1684 fick han en avlönad tjänst som hovminiatör. Han arbetade dessutom som heraldisk målare och färglade bland annat vapnen i sköldebrev och nya vapensköldar för Riddarhuset.[1]
Miniatyrmåleriet krävde en närmast extrem precision. Ansiktsdrag, hårstrån, smycken och klädernas mönster skulle fångas på en mycket liten yta. Samma färdighet var avgörande när ett slitet mynt skulle avbildas. En svag bokstav, en kronas form eller en obetydlig skillnad i porträttet kunde avgöra hur myntet skulle dateras och placeras i historien.
Brenners systematiska läggning framträder tydligt i hans skrift Nomenclatura et species colorum miniatæ picturæ från 1680. Där redovisade han trettio pigment med namn på latin, franska och svenska, tillsammans med uppmålade färgprover. Enligt Nationalmuseums forskning är detta det första kända dokumentet där målade färgprover kopplas direkt till en terminologi.[3]
Samma vilja att ge varje färg ett namn och en bestämd plats återkommer i hans numismatik. Där andra kunde se en mängd gamla mynt såg Brenner typer, regenter, tidsföljder och samband.
Ett hem präglat av lärdom
Brenners första hustru, Erengerd Stamm, avled redan 1679. Året därpå gifte han sig med Sophia Elisabet Weber, senare känd som Sophia Elisabet Brenner. Hon var ovanligt välutbildad för sin tid, behärskade flera språk och blev en av det svenska 1600- och 1700-talets mest uppmärksammade kvinnliga poeter.[4]
Deras hem kom att förena konst, litteratur och lärdom. Bland umgängesvännerna fanns personer som läkaren och naturforskaren Urban Hjärne och numismatikern Nils Keder. Elias avbildade människor och historiska föremål, medan Sophia skrev dikter på flera språk. De verkade inom olika områden, men delade övertygelsen att kunskap kunde ordnas, formuleras och föras vidare.
Det är betydelsefullt för förståelsen av Brenner. Hans numismatiska arbete uppstod inte i ensamhet, utan i ett nätverk av konstnärer, samlare, ämbetsmän och lärda. Genom brev, besök och jämförelser fick han tillgång till föremål och uppgifter som annars hade förblivit spridda.
Från samlande till vetenskap
Äldre svenska mynt hade studerats före Brenner. Rasmus Ludvigsson hade redan på Johan III:s tid samlat mynt i samband med tvisten om riksvapnets tre kronor, och fornforskaren Martin Aschaneus hade under 1600-talets första del uppmärksammat myntens historiska värde. Brenners insats blev att förena samlingen, bilden och den historiska kommentaren i ett sammanhängande verk.[1]
Han byggde själv upp en omfattande samling av svenska och utländska mynt och medaljer. Föremålen studerades, jämfördes och tecknades av. Brenner graverade själv många av bilderna eller deras viktigaste detaljer, medan andra planscher utfördes av kopparstickare som Herman Padtbrugge, Willem Swidde och Johann Christopher Sartorius efter hans förlagor.[1][2]
Den 19 maj 1686 fick han kungligt privilegium att ge ut sitt arbete över de svenska mynten. Projektet krävde flera års insamling, avbildning, gravering och tryckning. Det finansierades dessutom till stor del av Brenner själv. På titelbladet framhölls att de avbildade mynten kunde beskådas i original hos författaren. Läsaren skulle alltså kunna jämföra bokens bilder med den verkliga samlingen.[1][5]
Detta var en viktig förändring. Samlaren ägde föremålen, men genom publiceringen blev kunskapen om dem tillgänglig för andra. Den privata samlingen omvandlades till ett gemensamt forskningsmaterial.
Thesaurus, en skatt av svenskt mynt
År 1691 lämnade Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum tryckpressen. Den svenska undertiteln löd träffande thet är en skatt af swenskt mynt. Verket behandlade äldre svenska mynt, regenternas mynttyper och medaljer samt deras plats i rikets historia.[2][5]
Kungliga bibliotekets bibliografiska undersökning visar att två språkliga utgåvor publicerades samma år, en med svensk text och en med både svensk och latinsk text. Den beskrivna svenska varianten omfattar omkring 126 onumrerade sidor, en frontespis, 19 kopparsticksplanscher och ett sjuttiotal träsnitt. Sammanlagt avbildades mer än 400 mynt och medaljer, framställda efter Brenners egna teckningar och i huvudsak efter original i hans samling.[2]
Boken såldes inte på vanligt sätt genom bokhandeln. Brenner tycks själv ha distribuerat exemplar till fackmän, samlare och högt uppsatta personer i och utanför Sverige. Bevarade exemplar skiljer sig åt genom titelblad, planscher och kompletteringar. Det tyder på att verket växte även efter den första tryckningen och att nya blad fogades till när de blev färdiga.[2]
För dagens samlare är det en fascinerande tanke. Thesaurus var inte en avslutad katalog i modern mening, utan snarare ett pågående dokumentationsprojekt. Brenner fortsatte att upptäcka föremål, ändra uppfattningar och komplettera den svenska mynthistorien.
Vad gjorde Brenners verk banbrytande?
Det nya låg inte enbart i mängden avbildade mynt. Brenner ordnade dem efter regenter och tidsföljd och försökte knyta bilder och inskrifter till historiska personer och händelser. På så sätt kunde ett mynt jämföras både med tidigare och senare typer. Förändringar i titel, porträtt, vapensköld eller valör blev delar av en större berättelse.
Hans konstnärliga förmåga gjorde verket möjligt, men den medförde också ett problem. Svenskt biografiskt lexikon påpekar att Brenners avbildningar ibland är förskönande och därför inte alltid helt exakta. En konstnär ville skapa en tydlig och tilltalande bild, medan den moderna numismatikern ofta behöver se varje plantsfel, stampbrott och oregelbunden bokstav.[1]
Även vissa bestämningar och historiska slutsatser har senare rättats. Några mynttyper som återgavs i den tidiga numismatiska litteraturen har visat sig vara feltolkningar eller fantasiprodukter. Brenner arbetade innan arkeologiska fynd hade dokumenterats systematiskt och innan stora delar av arkivmaterialet blivit tillgängligt. Det vore därför orimligt att kräva att alla hans resultat skulle vara bestående.
Hans storhet ligger i stället i metoden. Föremålen skulle samlas, jämföras och publiceras. Påståenden skulle kunna prövas mot bilder och original. Därigenom skapade Brenner en grund som senare forskare, bland dem Carl Reinhold Berch samt Bror Emil och Hans Hildebrand, kunde rätta och bygga vidare på.[1]
Erkännandet och de svåra åren
Thesaurus mottogs väl och uppmärksammades även i utländska lärda tidskrifter. År 1692 utsågs Brenner till extra ordinarie assessor i Antikvitetsarkivet, som hade efterträtt Antikvitetskollegiet. Han tilldelades ett årligt understöd på 600 daler silvermynt för arbetets fortsatta ”utarbetande och fullkomnande”. Året därpå blev han ordinarie assessor.[1]
Utnämningarna visar att numismatiken nu erkändes som ett statligt och vetenskapligt verksamhetsområde. I praktiken fick Brenner dock endast ut en mindre del av stödet. Under det stora nordiska krigets ekonomiskt svåra år reducerades eller uteblev många statliga löner. Trots försämrade villkor fortsatte han att samla och bearbeta materialet för en större upplaga.[1]
År 1708 fick han dessutom uppdraget att övervaka arbetet med Erik Dahlberghs stora bildverk Suecia antiqua et hodierna. År 1712 adlades Elias Brenner. Utmärkelserna bekräftade hans ställning som både konstnär och lärd, men det numismatiska huvudverket förblev ofullbordat när han avled i Stockholm den 16 januari 1717.[1]
Nils Keder fullbordar arbetet
Efter Brenners död tog vännen och numismatikern Nils Keder hand om det omfattande materialet. Den utökade andra upplagan av Thesaurus utkom 1731, fjorton år efter upphovsmannens död. Antalet avbildningar hade då vuxit från 431 till 574, och verket hade kompletterats med berättelser om svenska myntsamlare och myntsamlingar.[1][6]
Den andra upplagan gjorde Brenners arbete känt för en större krets och blev under lång tid ett grundläggande referensverk. Samtidigt bevarade den något mer än själva mynttyperna. Genom uppgifterna om samlare och samlingar dokumenterades även den tidiga svenska numismatikens människor och nätverk.
Det är en viktig del av arvet efter Brenner. Numismatisk kunskap handlar inte bara om vilket mynt som präglades ett visst år. Den handlar också om var föremålet har funnits, vem som har studerat det och hur kunskapen om det har förts vidare.
Samlingen som försvann till Ryssland
Mot slutet av sitt liv försökte Brenner sälja sin myntsamling till den svenska staten, men något köp kom inte till stånd. Efter hans död förvärvades den av den engelske köpmannen Walter Grainger, som var verksam i Stockholm och senare utökade samlingen. Nils Keder upprättade en katalog över Graingers samling, utgiven i London 1728.[1][7][8]
Efter Graingers död fördes samlingen så småningom till Ryssland och införlivades med den ryska familjen Demidovs samlingar. Under lång tid var det oklart hur mycket som fanns bevarat och var föremålen hade hamnat. Spåren ledde slutligen till Pusjkinmuseet i Moskva.[7][8]
Svenska numismatiker försökte under 1900-talet undersöka samlingen, och vid ett besök år 2000 kunde delar av materialet visas. Det stora genombrottet kom genom museiforskaren Julia Krasnobaevas fleråriga arbete. Samlingen presenterades i Moskva 2017 och dokumenterades därefter i boken Sveonum monumenta vetusta. The Numismatic Collection of Elias Brenner and Pavel Grigorievich Demidov.[8]
Att delar av originalsamlingen har kunnat jämföras med Brenners flera hundra år gamla illustrationer ger forskningen en sällsynt möjlighet. Man kan studera vilka detaljer han betonade, vad han återgav korrekt och vad den konstnärliga handen förändrade. Föremålen och boken blir därmed källor till varandra.
Den första som samlade och förklarade
År 1976 instiftade Svenska Numismatiska Föreningen sin Elias Brenner-medalj. Den delas ut till personer som på ett framstående sätt främjat numismatiken eller utfört en betydande samlargärning. På medaljens åtsida finns Brenners porträtt och den latinska inskriften Nummos Suecicos primus collegit & explicavit.[9]
Orden kan översättas: ”Han var den förste som samlade och förklarade de svenska mynten.” Det är en ovanligt träffande sammanfattning. Många hade samlat mynt före Brenner, men hans avgörande steg var att förena samlandet med ett försök att förklara föremålen och publicera resultaten.
Samma grundtanke lever kvar i dagens numismatik. Ett mynt blir mer värdefullt som historisk källa när dess vikt, mått, stamp, variant, fyndomständigheter och proveniens dokumenteras. Fotografier och digitala register har ersatt kopparsticken, men uppgiften är i grunden densamma som på Brenners tid: att rädda kunskapen från att försvinna.
Elias Brenners bestående arv
Elias Brenner var inte enbart numismatiker. Han var tecknare, kopparstickare, miniatyrmålare, heraldiker, fornforskare och samlare. Det var just kombinationen som gjorde honom betydelsefull. Konstnären lärde honom att se detaljerna. Fornforskaren lärde honom att behandla föremålet som ett vittnesbörd. Samlaren gav honom materialet, och författaren gjorde kunskapen tillgänglig för andra.
Alla hans bestämningar var inte riktiga och alla bilder var inte så exakta som en modern katalog kräver. Ändå står Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum kvar som början på en svensk tradition av systematisk myntforskning. Hans viktigaste bidrag var inte ett enskilt svar, utan ett nytt sätt att ställa frågor till mynten.
Det är därför Elias Brenner hör hemma bland den svenska numismatikens främsta pärlor. Han visade att ett mynt inte bara ska ägas eller beundras. Det ska iakttas, jämföras, dokumenteras och förklaras. Först då kan det lilla metallstycket träda fram som en del av den stora historien.
Källor
Erik Vennberg, ”Elias Brenner”, Svenskt biografiskt lexikon, band 6, 1926, s. 203–212, Riksarkivet.
Kungliga biblioteket, ”Elias Brenner, Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum”, Svenskt tryck före 1700.
Nationalmuseum, ”Pigment för porträttminiatyrmåleri i det tidigmoderna Sverige”.
Gunnar Castrén, ”Sophia Elisabet Brenner, född Weber”, Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet.
Elias Brenner, Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, thet är en skatt af swenskt mynt, Stockholm 1691, bibliografisk post och digitaliserad originalutgåva via LIBRIS.
Peter Berghaus, ”Porträtt av en numismatiker. Elias Brenner 18.4.1647–16.1.1717”, Svensk Numismatisk Tidskrift 8/1994, s. 196–200.
Julius Hagander, Lars O. Lagerqvist och Ian Wiséhn, ”Elias Brenners myntsamling finns i Moskva”, Svensk Numismatisk Tidskrift 8/2002, s. 172–177.
Julia Krasnobaeva, Sveonum monumenta vetusta. The Numismatic Collection of Elias Brenner and Pavel Grigorievich Demidov, Svenska Numismatiska Föreningen 2018. Se även föreningens presentation av boken och samlingens historia.
Svenska Numismatiska Föreningen, ”Elias Brenner-medalj för förtjänster inom numismatiken”.