svenska myntarkivet - karl xii
1 öre silvermynt 1715
1 öre silvermynt 1715 utgör en av de mest säregna och tekniskt komplexa präglingarna från Karl XII:s sena regeringstid. Det är också det enda årtalet då denna valör överhuvudtaget präglades, och med en total upplaga om endast cirka 4.800 exemplar framstår myntet redan från början som en begränsad och experimentell emission.
Bakgrunden till präglingen står att finna i den akuta bristen på kopparskiljemynt under de sista krigsåren. Redan 1713 presenterades förslag på nya småvalörer, och efter flera justeringar fastställdes i november 1714 att ett nytt 1 öre SM skulle präglas med en vikt omkring 28 gram. Detta stod i kontrast till tidigare beräkningar där vikten legat kring 16 gram, vilket visar att man under kort tid experimenterade med olika utmyntningsgrunder.
Trots dessa beslut kom projektet att kantas av betydande svårigheter. Tekniska problem med nya präglingsmaskiner, bland annat Polheims maskiner, samt organisatoriska hinder gjorde att planerna aldrig fullt ut realiserades. I ett brev från 13 maj 1715 beslöt man till och med att återkalla myntningen, och enligt samtida uppgifter skulle inga mynt ha satts i cirkulation. Samtidigt visar bevarade exemplar att ett mindre antal faktiskt präglades, sannolikt vid Kungliga Myntet i Stockholm, och vid mer än ett tillfälle.
De kända exemplaren uppvisar en rad gemensamma och mycket karakteristiska drag. Samtliga är stampidentiska, vilket innebär att de slagits med ett och samma stamppar, sannolikt graverat av Arvid Karlsteen. Stampställningen är konsekvent likvänd (0°), vilket tyder på en mer avancerad och fixerad präglingsteknik än den traditionella handhållna hammarpräglingen i Avesta.
Ett av de mest iögonfallande kännetecknen är de stora viktsvariationerna. Kända exemplar kan väga från cirka 12 gram upp till över 34 gram, trots att myntordningarna anger riktvärden kring 16 gram (tidigare beräkning) respektive ca 28 gram (1714 års beslut). Dessa variationer beror dels på att olika utmyntningsgrunder testades, dels på att myntämnena ofta var oregelbundna och bearbetades manuellt genom avklippning och justering av randen.
Just randen utgör en annan viktig skiljelinje. Myntet förekommer både med slät rand och rutad rand, där den senare representerar ett tidigt exempel på randskydd på svenska kopparmynt. Varianten med slät rand anses vara den mest sällsynta och uppskattas idag finnas i endast ett mycket begränsat antal exemplar i privat ägo, vilket gör den till en uttalad specialistraritet.
Präglingstekniskt tyder mycket på att mynten framställdes med minst två olika metoder, dels genom en kraftfull form av hammarprägling, dels med skruvpress eller liknande teknik. Mynt med tydliga spår av dubbelprägling, särskilt på åtsidan, kopplas ofta till hammarprägling, medan mer perfekt utprägling antyder användning av press. Detta gör 1715 års öre till ett unikt studieobjekt där olika tekniska experiment kan avläsas direkt i metallen.
Trots att myntet enligt äldre källor ”aldrig kom ut bland folket” har ett antal exemplar bevarats, ofta i samlingar redan under 1700-talet. Diskussionen kring huruvida vissa exemplar kan vara senare efterpräglingar har länge varit levande, men mycket talar för att huvuddelen av de kända mynten är samtida präglingar från Stockholm, tillverkade i samband med de försök som gjordes under åren 1714–1715.
På dagens marknad betraktas 1 öre SM 1715 som en av de mest intressanta kopparpräglingarna från Karl XII:s tid. Ett exemplar av den sällsynta varianten med slät rand såldes vid MISAB 38 år 2022 i kvalitet 1+/01, med en vikt på 30,06 gram, för 40.000 SEK exklusive provision.
Generellt ligger värdebilden på:
Kvalitet 1+: cirka 25.000 – 30.000 SEK
Kvalitet 01: cirka 65.000 – 75.000 SEK
med variation beroende på vikt, randtyp och tekniska egenskaper.
Ref.: Ahlström 60:489. Antikören 11:59. Berch 247 och nr 23. Boberg 8:104-112. MK 1980:52ff och 80-82. NM IX:5-12 och XII:193 med plansch. Stiernstedt I:87:1.
