svenska myntarkivet - karl xii
1 öre silvermynt 1715
1 öre silvermynt 1715 utgör en av de mest fascinerande, tekniskt komplexa och omdiskuterade präglingarna från Karl XII:s regering. Det är samtidigt den enda gången valören 1 öre silvermynt präglades under hela Karl XII:s regeringstid. Med en total upplaga på endast omkring 4.800 exemplar framstår myntet redan från början som en mycket begränsad emission, men det är inte den låga upplagan som gjort myntet berömt. Istället är det de många obesvarade frågorna kring när, var, hur och till och med vilka exemplar som verkligen är präglade år 1715 som gjort myntet till ett av svensk numismatiks största forskningsobjekt.
Bakgrunden till myntningen
Under de sista åren av det stora nordiska kriget rådde en akut brist på mindre skiljemynt. Redan år 1713 började Kammarkollegium diskutera en ny kopparvalör om 1 öre silvermynt. De första planerna utgick från en vikt omkring 16 gram, men innan tillverkningen kom igång ändrades specifikationen. Genom Kammarkollegiets skrivelse den 17 november 1714 fastställdes istället att det nya öret skulle väga omkring 28 gram, vilket visar att staten experimenterade med olika utmyntningsgrunder under en mycket kort tidsperiod.
Planerna kom dock snart att försvåras. Samtidigt som nya präglingsmaskiner konstruerades för både Stockholm och Avesta förändrades statens prioriteringar. Ett kungligt brev daterat 15 januari 1715 beordrade att den planerade tillverkningen av 1/6-ören skulle stoppas och att resurserna istället skulle läggas på de större femskeppundsplåtarna. Trots detta finns ett antal bevarade 1 öre 1715, vilket visar att åtminstone en begränsad prägling faktiskt genomfördes.
Ett mynt omgivet av frågetecken
Under lång tid utgick forskningen från att de bevarade exemplaren representerade den ursprungliga präglingen från 1715. När fler exemplar började studeras under 1900-talet uppmärksammades dock flera märkliga egenskaper. Vikterna varierade kraftigt, vissa exemplar hade slät rand, andra rutad eller finrutad rand, diametrarna skilde sig åt och flera mynt uppvisade spår av tidigare präglingar under den synliga myntbilden.
Detta ledde till en av de mest omfattande forskningsdiskussionerna inom svensk numismatik.
Widjestrands upptäckt förändrade forskningen
År 1994 publicerade Håkan Widjestrand studien 1 Öre SM 1715 – När är de präglade?, där han kunde visa att flera av de tidigare accepterade exemplaren i själva verket var överpräglingar på Avestas sandkörningspolletter med valören 96 tunnor, vilka användes mellan slutet av 1700-talet och år 1837.
Genom att identifiera rester av polletternas pärlringar, siffran 96, tidigare randpartier och andra underliggande detaljer kunde Widjestrand påvisa att flera 1715-ören inte kan vara präglade under Karl XII:s regering. Upptäckten innebar att forskningen tvingades omvärdera stora delar av det tidigare materialet.
Men Widjestrands studie besvarade inte den viktigaste frågan: finns det ändå samtida originalpräglingar från 1715?
Ottossons fortsatta forskning
Det var denna fråga som Ulf Ottosson tog sig an i artikeln 1 Öre SM 1715 – Några synpunkter, publicerad samma år.
Ottosson accepterar Widjestrands slutsatser om överpräglingarna men menar att materialet samtidigt visar att samtliga bevarade exemplar inte kan avfärdas som sena efterpräglingar. Genom en omfattande jämförelse av vikt, diameter, randtyp, stampställning, präglingsteknik och underliggande myntämnen försöker han identifiera vilka exemplar som kan vara de verkliga originalpräglingarna.
Han delar därför in de kända exemplaren i flera grupper.
Den första gruppen består av kraftiga exemplar med diametrar omkring 40 mm, vikter mellan 28 och 39 gram, kraftig relief och ofta grovrutad rand. Dessa bedömer Ottosson som de starkaste kandidaterna till den ursprungliga präglingen från 1715.
En andra grupp omfattar exemplar som möjligen präglats på äldre myntämnen eller polletter men fortfarande kan vara samtida försök.
Den tredje gruppen består av de lättare exemplaren med slät rand, diameter omkring 36–37 mm och vikter mellan 16,5 och 19 gram. På flera av dessa kan fortfarande rester av sandkörningspolletternas pärlring, siffran 96 eller andra detaljer urskiljas. Dessa exemplar bedömer Ottosson, i likhet med Widjestrand, vara betydligt yngre överpräglingar.
Stockholm eller Avesta?
En av Ottossons mest intressanta slutsatser gäller själva myntorten.
Den traditionella uppfattningen har varit att 1 öre 1715 präglades i Avesta, eftersom myntet länge kopplats till den planerade kopparmyntningen där. Ottosson menar däremot att flera tekniska detaljer talar för att de ursprungliga exemplaren istället kan ha framställts vid Kungliga Myntet i Stockholm.
Han pekar bland annat på att de bevarade stamparna har fyrkantig stampfot, medan Avesta normalt använde runda stampar. Samma fyrkantiga stampform återfinns hos Arvid Karlsteens medaljstampar från Stockholm.
Vidare visar arkivmaterial att Stockholm under åren 1714–1716 använde både skruvpressar och den så kallade fallverkspräglingen, en teknik som lämnar just de kraftiga präglingsspår som återfinns på flera av de största 1715-örena.
Ottosson menar därför att de kraftigaste exemplaren mycket väl kan ha producerats i Stockholm, medan Avesta snarare kan ha fått ritningar eller försöksunderlag än att ha utfört själva originalpräglingen.
Två olika präglingstekniker
Ottossons studie visar också att mynten sannolikt inte framställdes med endast en teknik.
De största exemplaren uppvisar mycket kraftiga slag, ibland dubbelpräglingar och deformationer som närmast påminner om fallverksprägling, samma teknik som användes vid Stockholms plåtmyntstillverkning.
Andra exemplar uppvisar däremot en betydligt jämnare relief och en mer regelbunden utprägling, vilket snarare tyder på skruvpressprägling.
Detta skulle kunna förklara varför bevarade exemplar skiljer sig så kraftigt åt trots att flera är slagna med samma stampar.
Vikt, diameter och rand
En av de tydligaste skillnaderna mellan de olika grupperna återfinns i deras tekniska data.
De kraftigaste exemplaren mäter omkring 40–41 mm, väger 28–39 gram och har ofta grovrutad rand.
De lättare exemplaren mäter omkring 36–37 mm, väger 16–19 gram och har vanligen slät rand.
Just dessa skillnader utgör grunden för Ottossons indelning och är ett av hans viktigaste argument för att flera olika tillverkningsperioder och tekniker varit inblandade.
Forskningsläget idag
Efter Widjestrands och Ottossons studier har forskningen fått en betydligt mer nyanserad syn på 1 öre silvermynt 1715.
Det råder idag bred enighet om att flera exemplar är sena överpräglingar på sandkörningspolletter från Avesta. Däremot finns fortfarande starka indicier för att åtminstone en mindre grupp av de stora, tunga exemplaren verkligen utgör de originalmynt som präglades under Karl XII:s regering.
Frågan är därför inte längre om originalpräglingar existerar, utan vilka exemplar som representerar dem.
Med endast ett fåtal kända mynt och ett fortfarande begränsat forskningsmaterial förblir 1 öre silvermynt 1715 ett av den svenska numismatikens mest levande forskningsområden. Varje nytt exemplar som upptäcks eller analyseras har potential att förändra vår förståelse av myntets tillkomst och den experimentella kopparmyntning som genomfördes under Karl XII:s sista regeringsår.
Samlarmarknaden
På dagens marknad räknas 1 öre silvermynt 1715 till de mest eftertraktade kopparmynten från frihetstidens föregångare. Särskilt eftertraktade är de kraftiga exemplar som överensstämmer med Ottossons kriterier för sannolika originalpräglingar.
Ett exemplar av den sällsynta varianten med slät rand, vikt 30,06 gram och kvalitet 1+/01, såldes på MISAB 38 (2022) för 40.000 SEK exklusive provision.
Värdebilden påverkas i hög grad av vikt, diameter, randtyp, präglingsteknik, bevaringsgrad och inte minst hur väl myntet passar in i den moderna forskningen kring originalpräglingarna. För denna typ är därför den numismatiska dokumentationen ofta lika betydelsefull som själva kvalitetsbedömningen.
Referenser: Berch (1773), Stiernstedt I:87:1, Boberg 8:104–112, Nordisk Numismatisk Årsskrift IX och XII, Myntkontakt 3–5/1980 (Almer/Carlsson, Nathorst-Böös), Antikören 11, Ahlström 60, Widjestrand, Mynttidningen 5–6/1994 samt Ottosson, Mynttidningen 7/1994.
