Samlaren vars livsverk lever vidare
Den 5 maj 1928 låg Sven Svensson svårt sjuk i Stockholm. Under flera år hade han talat om vad som skulle hända med hans omfattande samlingar efter hans död, men någon skriftlig handling hade ännu inte upprättats. Nu började tiden bli knapp. Svenska Numismatiska Föreningens ordförande Axel Wahlstedt kallades till hans sjukbädd och i närvaro av vittnen skrevs Sven Svenssons yttersta vilja ned. Sju dagar senare, den 12 maj 1928, avled han.[1][2]
Genom testamentet blev Svenska Numismatiska Föreningen huvudarvinge till hans samlingar och en betydande summa pengar. Därmed avslutades Sven Svenssons eget samlarliv, men samtidigt inleddes en ny epok. Föremålen han hade ägnat flera årtionden åt att söka upp skulle komma att påverka svensk numismatik långt efter att hans egna myntskåp hade tömts.
Från Asarum till Stockholm
Sven Svensson föddes 1855 i Asarums socken i Blekinge. Han var ett av sex barn till bonden Sven Fredriksson och hans hustru Sissa Svensdotter. När Sven var åtta år gammal avled fadern och familjens tillvaro förändrades. Gården arrenderades ut innan den äldre brodern Bernt så småningom tog över den. Efter att gården sålts lämnade familjen bygden och flyttade till Mörrum.[3]
Sven hade då redan sökt sig till sjöss. År 1876 avlade han styrmansexamen vid Stockholms navigationsskola, men sjömanslivet blev inte hans framtid. Han gick snart i land och anslöt sig till brodern Bernt, som etablerat affärsverksamhet i Stockholm med handel inom bland annat tobak, lädervaror och reseffekter.[3][4]
När brodern avled 1897 tog Sven över verksamheten. Han avvecklade delar av rörelsen men behöll tobaksbutiken vid Slussplan 1–3 i Gamla stan. Affärerna utvecklades väl och gjorde honom med tiden till en förmögen man.[3][4] Framgången skapade de ekonomiska möjligheterna för hans samlande, men den förklarar knappast den målmedvetenhet med vilken samlingarna byggdes upp.
En samlare av det mesta
Redan under 1890-talet hade Sven Svensson börjat samla mynt. Intresset stannade emellertid inte där. I hans bostad i Gamla stan fanns även medaljer, polletter, sedlar, böcker, handskrifter, autografer och frimärken. Därtill samlade han bland annat knappar och olika slags etiketter och förpackningar. Samlingarna tog med tiden så stor plats att bostaden uppges ha varit fylld av dem.[2][3]
En berättelse om dåtidens skattemärken visar hur långt hans vilja att skapa fullständiga samlingar kunde sträcka sig. Skattemärken användes bland annat för att plombera flaskor och fat med punsch och förstördes normalt när förpackningen öppnades. Sven Svensson ville emellertid äga en komplett serie med oskadade märken. Efter förhandlingar med skattemyndigheten lyckades han, mot inköp av den volym som krävdes, få tillgång till samtliga märken i omakulerat skick.[3]
Det var ett besvärligt sätt att komplettera ett smalt samlingsområde, men berättelsen säger mycket om hans envishet och syn på fullständighet. För Sven Svensson var samlandet inte begränsat till att äga vackra eller dyrbara föremål. Serierna skulle ordnas, luckorna fyllas och materialet bevaras.
Bland alla hans intressen fick mynten med tiden en särställning. De representerade de största ekonomiska värdena och förvärvades genom mynthandlare, privata överenskommelser och auktioner både i Sverige och utomlands. Svensson nöjde sig inte med att vänta på enstaka objekt. När möjligheten uppstod kunde han köpa hela redan etablerade samlingar och föra in dem i sitt eget växande livsverk.[2][3]
Köpet som gjorde honom till storsamlare
Den stora vändpunkten kom 1914. Vid 58 års ålder köpte Sven Svensson grosshandlaren Israël Berghmans myntsamling för 116.000 kronor (ca 7.100.000 kronor 2026), en mycket stor summa i dåtidens Sverige. Berghmans samling räknades vid denna tid som en av landets främsta och innehöll mynt som tidigare tillhört flera betydande äldre samlare.[2][3][6]
Genom detta förvärv tog Sven Svensson steget från hängiven samlare till en av den svenska numismatikens verkliga storsamlare. Köpet var emellertid inte slutpunkten. Under 1910- och 1920-talen fortsatte han att vara en framträdande köpare vid flera betydelsefulla auktioner. I början av 1920-talet förvärvade han även ett flertal sällsynta svenska besittningsmynt i Tyskland.[2]
Till de stora förvärven hörde också Georg von Franckens samling av baltiska och svensk-baltiska mynt. En bevarad förteckning, upprättad av T.G. Appelgren, omfattar över 2.000 föremål. I samlingen ingick bland annat en unik 3-groschen från Reval 1596, präglad under Sigismund.[5]
Det är lätt att beskriva Sven Svensson enbart genom de stora summorna och de sällsynta mynten, men hans insats bestod också i hur han arbetade med materialet. Han upprättade omfattande förteckningar över delar av sina samlingar och efterlämnade bland annat ett handskrivet arbete om svenska polletter, sammanställt i Duved 1918. År 1923 publicerade han dessutom studien Olof Skötkonungs mynt i Numismatiska Meddelanden.[1][4]
Sven Svensson blev medlem i Svenska Numismatiska Föreningen 1907, valdes till styrelsesuppleant 1921 och blev ordinarie styrelseledamot året därpå.[4] Samlandet gick därmed hand i hand med dokumentation, föreningsarbete och forskning.
När han avled omfattade donationen omkring 30.000 numismatiska objekt.[1][7] Där fanns stora sällsyntheter och mynt av hög kvalitet, men även omfattande serier av mer vardagliga föremål. Just bredden gjorde samlingen värdefull. Den speglade inte bara vilka dyrbarheter en förmögen samlare hade kunnat förvärva, utan också hur stora delar av det numismatiska området kunde ordnas, jämföras och studeras.
Ett testamente med höga ambitioner
Sven Svenssons önskan var att samlingarna skulle hållas samman och göras tillgängliga för studier. Svenska Numismatiska Föreningen ärvde därför inte bara föremålen utan även drygt 90.000 kronor, avsedda att bidra till köpet av en fastighet där samlingarna kunde förvaras och visas.[1][4]
I slutet av 1931 köpte föreningen fastigheten på Kungstensgatan 27 i Stockholm. Där skulle Sven Svenssons samlingar få ett bestående hem samtidigt som föreningen fick lokaler för sin verksamhet. Tidpunkten kunde emellertid knappast ha varit sämre. Den ekonomiska krisen och deflationen under 1930-talet medförde sjunkande hyresintäkter och problem med fastighetens finansiering. Efter endast några år tvingades föreningen lämna fastigheten med förlust.[1][4]
Samlingarna stod åter utan ett eget hem. År 1935 träffades därför en överenskommelse mellan Svenska Numismatiska Föreningen och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien om att deponera samlingarna hos Historiska museets myntkabinett, det senare Kungliga Myntkabinettet.[1][2]
Där kunde föremålen förvaras säkert och användas för forskning och utställningar. Objekt ur samlingen visades bland annat i Medaljsalen 1942 och i utställningen Svenska mynt, som öppnade 1945. Många andra föremål förblev dock liggande i sina myntpåsar och kunde endast studeras efter särskild begäran.[1][2]
Det stora antalet föremål skapade ett problem som Sven Svensson knappast hade kunnat förutse. Många objekt motsvarade sådant som redan fanns i museets samlingar. Hans ursprungliga tanke om en sammanhållen, självständig och allmänt tillgänglig samling blev därför aldrig helt förverkligad.
Från samling till stiftelse
I början av 1960-talet ansåg Svenska Numismatiska Föreningen att bestämmelserna i testamentet inte längre kunde uppfyllas på det sätt Sven Svensson hade föreställt sig. Stockholm hade nu ett etablerat myntmuseum samtidigt som mycket av materialet låg oanvänt som dubbletter. Efter en rättslig prövning medgav Kungl. Maj:t 1963 att bestämmelserna i testamentet fick ändras, en så kallad permutation.[1][2][4]
Kungliga Myntkabinettet och vissa andra museer fick möjlighet att ta emot sådant som saknades i deras samlingar. De återstående föremålen skulle säljas och intäkterna föras över till en stiftelse i Sven Svenssons namn. Den första auktionen med material ur samlingen hölls av Svenska Numismatiska Föreningen den 25 och 26 november 1963. Därefter följde flera försäljningar, däribland de välkända auktionerna genom Hirsch Myntauktioner 1966 och 1970.[1][2][4]
Arbetet med att bestämma, jämföra och fördela det stora materialet blev mycket långvarigt. Samlingen innehöll bland annat omkring 3 000 svenska medaljer och cirka 8 000 polletter, utöver mynt, sedlar och andra föremål. Ännu 2011 pågick slutskedet av arbetet, nästan femtio år efter beslutet att dela samlingen.[1]
Försäljningarna innebar att den fysiska samling som Sven Svensson velat hålla samman spreds mellan museer och privata samlare. Samtidigt omvandlades dess ekonomiska värde till något mer varaktigt. Sven Svenssons stiftelse för numismatik fick till uppgift att bidra till inköp av föremål som saknas i de offentliga samlingarna, stödja utgivningen av numismatiska publikationer och lämna ekonomiskt stöd till forskare inom området.[7]
Samlaren som fortfarande är närvarande
Än i dag förekommer Sven Svenssons namn i auktionskataloger och proveniensbeskrivningar. Beteckningen Ex Sven Svensson berättar att ett föremål en gång ingått i en av de största privata numismatiska samlingar som byggts upp i Sverige. Flera av dessa provenienser har kunnat föras tillbaka till ännu äldre samlare, även om delar av Svenssons ursprungliga inköpsanteckningar har gått förlorade.[6]
Sven Svenssons ursprungliga plan blev aldrig genomförd på det sätt han hade föreställt sig. Fastigheten förlorades, samlingen deponerades och föremålen skingrades så småningom genom gåvor och auktioner. Ändå uppnåddes mycket av det som tycks ha varit hans viktigaste önskan. Föremålen bevarades, luckor i de offentliga samlingarna fylldes och nya forskningsprojekt kunde genomföras.
När Sven Svensson skrev under sitt testamente i maj 1928 kunde han knappast överblicka följderna. Nästan hundra år senare bär svenska mynt fortfarande hans proveniens och numismatiska forskningsprojekt genomförs med stöd från stiftelsen som bär hans namn.
Källor
[1] Magnus Wijk, ”Sven Svenssons samling – målgång”, Svensk Numismatisk Tidskrift 2/2011, s. 28–31. Läs artikeln
[2] Lars O. Lagerqvist, ”Sven Svenssons donation och stiftelse för numismatik”, Myntkontakt 2/1978, s. 29–31 och 55. Läs artikeln
[3] Sven Svenssons stiftelse för numismatik, ”Sven Svensson – myntsamlaren”. Läs biografin
[4] Jan-Olof Björk och Ingemar Svenson, ”För berömliga insatser – medalj från Sven Svenssons stiftelse”, Svensk Numismatisk Tidskrift 3/2015, s. 60–61. Läs artikeln
[5] Frédéric Elfver, ”Georg von Franckens samling av baltiska mynt”, Svensk Numismatisk Tidskrift 3/2009, s. 56–59. Läs artikeln
[6] Svenska Numismatiska Föreningen, förord till auktion 138, den 5 december 1998. Läs auktionsförordet
[7] Sven Svenssons stiftelse för numismatik, ”Stiftelsens ändamål”. Läs om stiftelsens ändamål