Johan III, kungen som gjorde gamla mynt till rikets bevis
En myntsamling kan börja av nyfikenhet, skönhetslängtan eller samlariver. Den svenska statens äldsta kända myntsamlande började av ett helt annat skäl. Omkring 1572 gav Johan III sin kanslitjänsteman Rasmus Ludvigsson i uppdrag att samla in gamla svenska mynt. Föremålen skulle användas i Sveriges långvariga tvist med Danmark om rätten till riksvapnet Tre kronor.1
Uppdraget var alltså inte i första hand ett försök att bygga en representativ samling. Johan sökte bevis. Om tre kronor kunde påvisas på svenska mynt från tiden före Kalmarunionen, skulle mynten kunna stödja påståendet att märket var svenskt och inte ett gemensamt unionsvapen som den danske kungen hade lika stor rätt att använda.
Det gör händelsen till en av den svenska numismatikens mest betydelsefulla vändpunkter. Ett gammalt mynt betraktades inte längre enbart som betalningsmedel, metall eller kuriosa. Det fick uppträda som historiskt vittne i en konflikt mellan två riken. Samlandet omkring 1572 räknas därför traditionellt som början på den officiella svenska statliga myntsamlingen, dagens Ekonomiska museet, Kungliga myntkabinettet.1
Men berättelsen kräver noggrannhet. Johan III öppnade inget museum i modern mening, och någon fullständig förteckning över de först insamlade mynten är inte känd. Det som började var snarare ett statligt organiserat sökande efter materiella belägg. Just därför är historien så intressant. Sveriges äldsta numismatiska samling började som ett politiskt arkiv i metall.
Ett rike som just hade lämnat kriget
När Johan III blev kung 1568 pågick det nordiska sjuårskriget sedan fem år. Sverige och Danmark-Norge stod mot varandra i ett kostsamt krig om makt, handel, territorier och herravälde i Norden och Östersjöområdet. En av konfliktens mest laddade frågor rörde något som i dag kan förefalla mindre än fästningar och handelsvägar, nämligen vem som hade rätt att föra tre kronor i sitt riksvapen.2
För 1500-talets kungar var ett riksvapen emellertid inte en dekorativ logotyp. Det uttryckte härskarens värdighet, historiska rättigheter och anspråk på länder och folk. När den danske kungen använde tre kronor kunde det från svensk sida uppfattas som ett tecken på att Danmark ännu gjorde anspråk på överhöghet över Sverige. Den danska ståndpunkten var i stället att märket erinrade om Kalmarunionen och därför tillhörde den gemensamma nordiska historien.4
Freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget, men löste inte riksvapenfrågan. Den hänsköts till fortsatta förhandlingar. Sverige hade återfått freden, men inte fått det erkännande av trekronorsvapnets ensamrätt som den svenska sidan eftersträvade.2
Det är mot denna bakgrund Johan III:s insamling ska förstås. Uppdraget till Rasmus Ludvigsson var inte ett fredligt sidointresse efter kriget. Det var en fortsättning på konflikten med andra medel.
Tre kronor som politiskt språk
Tvisten hade börjat före Johan III:s regering. Gustav Vasa hade reagerat mot att Kristian III infogade tre kronor i det danska kungavapnet. För Gustav, vars maktövertagande 1523 hade gjort Sveriges utträde ur Kalmarunionen definitivt, kunde den danska användningen tolkas som att den gamla överhögheten ännu inte hade övergivits.4
Under Erik XIV blev symbolstriden ännu skarpare. Som motdrag lät den svenske kungen föra Danmarks tre lejon och Norges lejon i sitt eget vapen. Förändringen syns även på hans mynt. På markmynten från 1564 ersattes två av det svenska riksvapnets fält av danska och norska vapenbilder. Myntbilderna gjorde därmed samma sak som diplomatiska skrivelser och kungliga sigill, de formulerade anspråk inför alla som såg dem.2
Efter fredsslutet fortsatte den danske kungen Fredrik II på samma väg. På en daler från 1572 placerades tre kronor tydligt i det danska riksvapnet. Numismatikern Jens Christian Moesgaard har beskrivit användningen som demonstrativ. Det var samma år som Johan III behövde äldre mynt och andra historiska belägg för Sveriges ståndpunkt.2
Här möttes det gamla och det nya myntet. Fredrik II:s daler var ett samtida politiskt påstående. De svenska medeltidsmynten skulle bli svaret.
Rasmus Ludvigsson, mannen för uppdraget
Johan III samlade inte själv in mynten ute i landet. Arbetet anförtroddes Rasmus Ludvigsson, en av Vasatidens mest erfarna kanslimän. Han kan beläggas som kunglig kansliskrivare redan 1542 och som sekreterare från 1555. Under Gustav Vasas tid hade han undersökt stora mängder jordabrev från kyrkor och kloster när kronans rätt till indragen egendom skulle utredas. Han hade förtecknat handlingar, arbetat med kungens jordeböcker och byggt upp en ovanlig kännedom om äldre dokument.3
Rasmus blev framför allt känd som genealog. Han sammanställde släktböcker och antavlor, studerade sigill och vapen samt skrev av uppgifter ur brev som senare har gått förlorade. Hans slutsatser var inte alltid riktiga, och Svenskt biografiskt lexikon varnar för att vissa kombinationer av namn och vapen byggde på gissningar. Samtidigt har andra av hans iakttagelser kunnat bekräftas. Han representerar därför både styrkan och begränsningen i 1500-talets historiska forskning: en enorm materialkännedom, men ännu ingen fullt utvecklad modern källkritik.3
Efter tronskiftet 1568 fick han ansvar för äldre statsakter som hade tillkommit under Gustav Vasa. När Johan III behövde någon som kunde söka efter historiska spår av Tre kronor var Rasmus ett självklart val. Enligt Svenskt biografiskt lexikon anlitade kungen honom uttryckligen för studier av mynt och Mora stenar i riksvapentvisten.3
Rasmus var dessutom mer än en skrivbordslärd. År 1572 deltog han tillsammans med riksråd och kanslikollegan Erik Matsson som svensk sekreterare vid förhandlingarna med danskarna i Avaskär. De samlade kommissariernas förklaring om de tre kronorna är daterad den 27 maj.3
Den som samlade och undersökte mynten befann sig alltså också nära den diplomatiska användningen av resultaten. Insamling, forskning och förhandling var delar av samma uppdrag.
Vad innebar det att samla mynt år 1572?
Det är lockande att föreställa sig Rasmus Ludvigsson med en katalog i handen, systematiskt sökande efter varje medeltida svensk mynttyp. Så såg arbetet knappast ut. Det fanns inga moderna typverk, inga fotografier och inget etablerat system för att ordna Sveriges mynt efter regent, myntort, valör och stamp.
Källorna berättar att gamla svenska mynt samlades in, men de ger inte någon säker, fullständig inventarieförteckning över den första gruppen. Därför går det inte att med vetenskaplig trygghet peka ut ett visst bevarat mynt och säga att just detta låg framför Johan III och Rasmus Ludvigsson 1572.
Historikern Matthew Norris visar däremot att Johan III lät föra samman medeltida mynt och sigill på Stockholms slott. Samtidigt sändes Rasmus ut för att samla dokument och teckna av minnesinskrifter, och svenska ombud sökte i Rom efter handlingar som kunde stödja rikets anspråk. Det handlade alltså om ett mycket större antikvariskt projekt, där mynten ingick tillsammans med brev, sigill, gravmonument, stenar, bilder och inskrifter.4
I renässansens lärda språk kunde sådana föremål beskrivas som monumenta, ting som bevarade och väckte minnet av det förflutna. Ett mynt var värdefullt därför att det ansågs föra en bild och en inskrift från en äldre tid in i samtiden. Det var inte endast ett föremål från historien. Det var ett medium genom vilket historien kunde göras närvarande.4
Johan III:s samling bör därför förstås mindre som en färdig myntkatalog och mer som en bevisdepå. Ur den kunde kansliet hämta materiella argument när Sveriges historia skulle skrivas, försvaras och visas upp.
Varför mynten blev så användbara
Ett kungligt brev kunde återge ett namn och ett sigill kunde visa ett vapen, men myntet förenade flera slags information på en liten yta. Där fanns myntherrens namn eller titel, ett heraldiskt motiv, ibland en myntort och i senare serier ett årtal. Dessutom hade myntet framställts under kunglig kontroll och spridits bland människor som ett officiellt tecken på makt och värde.
För Johan III:s syfte var frågan förhållandevis tydlig. Sverige behövde visa att tre kronor hade använts av svenska härskare före Kalmarunionens bildande 1397. Om det kunde styrkas, försvagades argumentet att märket hade skapats som symbol för unionen och därefter kunde föras av den danska kronan som ett minne av denna.4
Mynt hade här en särskild styrka. Ett medeltida mynt med tre kronor kunde hållas i handen, jämföras med sigill och visas för andra. Det behövde inte vila enbart på en krönikörs ord. Bilden fanns i metallen.
Men myntets auktoritet kunde också förleda. Att tre kronor förekommer på ett föremål bevisar att motivet användes. Det bevisar inte automatiskt vad motivet betydde för den som lät tillverka föremålet. Skillnaden mellan förekomst och innebörd är central, både för den moderna numismatikern och för förståelsen av Johan III:s projekt.
Mynten som kunde stödja den svenska saken
Den svenska sidan hade flera starka belägg. Tre kronor förekommer på Magnus Ladulås kontrasigill från slutet av 1200-talet, placerade runt en sköld med Folkungaättens lejon. På Magnus Erikssons tvåsidiga penningar, traditionellt daterade till omkring 1340–1354, syns tre kronor ordnade runt en bokstav eller symbol. Motivet användes där i stor omfattning, även om dess ursprungliga betydelse har diskuterats.2
Under Albrekt av Mecklenburg, kung 1364–1389, fick tre kronor en ännu tydligare plats på den nya och större örtugen. Eftersom Albrekt inte tillhörde Folkungaätten i manslinjen har märket kunnat uppfattas som mer knutet till landet Sverige än till en viss dynasti. Därefter återkom tre kronor nästan ständigt på svenska mynt.2
För Johan III:s argumentation var Albrekts mynt och sigill särskilt användbara. De var äldre än Kalmarunionen och visade en etablerad svensk användning. Norris konstaterar att dessa belägg i praktiken räckte för att visa det som behövde visas i den politiska tvisten.4
Under unionstiden blev bilden mer komplicerad. Margareta och Erik av Pommern använde tre kronor på sina sigill som nordiska unionshärskare. På mynten var förhållandet annorlunda. Danmark och Sverige hade inte ett gemensamt myntsystem, och tre kronor användes på de svenska utmyntningarna.2
Det är lätt att förstå varför 1500-talets svenska företrädare uppfattade myntserien som övertygande. Från Magnus Eriksson och Albrekt av Mecklenburg kunde de följa ett motiv som långt före 1397 hade slagits in i svenskt silver och därefter fortsatt att beteckna riket.
Beviset var starkt, men historien var inte enkel
Modern numismatik ger samtidigt en överraskande påminnelse om hur försiktigt bilder måste tolkas. Den äldsta i dag kända mynttypen med tre kronor är inte svensk utan dansk. Den präglades under 1280-talet och visar tre kronor placerade i en triangel. Typen är mycket sällsynt och var sannolikt inte känd för de svenska utredarna på 1500-talet. Dessutom är motivets betydelse osäker. Antalet kronor kan ha varit symboliskt, men det kan också ha haft en huvudsakligen dekorativ funktion.2
Detta kullkastar inte det svenska belägget för att tre kronor användes som svensk symbol före Kalmarunionen. Däremot visar det att frågan ”vem var först?” kan vara sämre ställd än den först verkar. Samma bild kan uppträda i olika sammanhang utan att ha samma heraldiska eller politiska innebörd.
Även Magnus Ladulås tre kronor har av modern forskning ibland tolkats som ett dekorativt arrangemang snarare än som ett fullt utvecklat riksvapen. För Johan III och hans lärde män var skillnaden mindre viktig. I den politiska argumentationen bands föremålen samman till en följd som skulle visa symbolens svenska ålder och kontinuitet.4
Här ligger en viktig källkritisk lärdom. Ett mynt svarar inte av sig självt. Det måste dateras, bestämmas och sättas in i sitt samtida sammanhang. Johan III:s samling var banbrytande därför att mynten togs på allvar som källor. Den var samtidigt ett barn av sin tid, eftersom föremålen hade samlats för att bevisa en redan formulerad ståndpunkt.
Johan III:s egna mynt svarade Danmark
Medan äldre mynt samlades in fortsatte Johan III att använda tre kronor på sin egen myntning. En silverklipping om 8 mark från 1570 visar Vasaättens krönta vase på åtsidan. På frånsidan står kungens latinska valspråk Deus protector noster, Gud vår beskyddare, runt tre kronor. Den fyrkantiga klippingen vägde enligt museiposten 38,51 gram och var den högsta valören i denna utgivning.6
På ett runt 2-öre från 1573 finns vasen i en krönt hjärtsköld på åtsidan och en krönt sköld med tre kronor på frånsidan. Omskriften återger åter valspråket Deus protector noster.7
Dessa mynt kunde inte bevisa hur märket hade använts under medeltiden. De gjorde något annat. De visade att Johan III själv fortsatte att hävda tre kronor som svensk rikssymbol samtidigt som hans kansli sökte efter den historiska grunden för anspråket.
Det gamla myntet och det nya fick därmed motsatta men sammanhängande roller. Det gamla fungerade som bevis, det nya som påstående.
Från föremål till diplomatisk argumentation
Insamlade föremål får politisk betydelse först när någon tolkar dem och för in dem i ett argument. Under Johan III:s regering skedde detta både vid förhandlingsbordet och i skrift.
Rasmus Ludvigsson deltog som nämnts vid mötet med danskarna i Avaskär 1572. Två år senare sammanställde Johan III:s betrodde kansliman Petrus Michaelis Fecht skriften The Swenskes bewijs om Sweriges Rijkes wapen the 3 Croner. Handlingen, tillsammans med kopior och tyska översättningar, finns i Riksarkivets Danica-samling. Fecht hade själv deltagit i fredskongressen i Stettin, där riksvapenfrågan hade lämnats olöst.5
Norris visar att den officiella svenska argumentationen under Johan III nöjde sig med att föra användningen av märket tillbaka till Birger Magnusson, alltså en tid långt före Kalmarunionen. Den svenska sidan behövde inte bevisa att tre kronor hade funnits sedan urminnes tider. Det räckte att visa att de inte hade skapats av unionen.4
Det ger oss en tydligare bild av Rasmus uppgift. Han samlade inte för samlandets egen skull. Föremålen skulle avläsas, jämföras och omvandlas till formuleringar som kunde användas av staten. Myntsamlingen och kansliets texter var två sidor av samma historiska bevisföring.
Stockholms slott blev ett minnesmagasin
De insamlade mynten och sigillen fördes enligt Norris samman på det ombyggda Stockholms slott, den kungliga borg som kom att förknippas så starkt med namnet Tre Kronor. Placeringen var symboliskt träffande. Inne i slottet förvarades äldre avbildningar av samma märke som byggnaden och kungamakten bar utåt.4
Johan III:s historiska intresse stannade inte vid riksvapnet. Han lät restaurera kyrkor, ordna kungliga gravmonument och formulera inskrifter som knöt den regerande Vasadynastin till rikets äldre kungar. Rasmus Ludvigssons kunskaper användes även i detta arbete. I efterhand kan man se hur myntinsamlingen ingick i en större strävan att samla, bevara och ibland återskapa ett nationellt förflutet.3
Arbetssättet var långt ifrån neutralt. Historien skulle tjäna kungamakten och riket. Men det fick en bestående följd. Föremål som annars kunde ha smälts, spritts eller glömts blev värda att söka efter och bevara eftersom de ansågs bära kunskap.
Matthew Norris beskriver trekronorsstriden som en drivkraft bakom en statligt ledd antikvarisk verksamhet som fortsatte långt efter det att den omedelbara politiska frågan hade förlorat sin skärpa. Insamlingen omkring 1572 var därmed inte en isolerad episod. Den bidrog till att göra vården av det förflutnas materiella spår till en uppgift för staten.4
När de gamla beläggen återvände till mynten
Det mest slående beviset på att forskningen verkligen påverkade myntens utformning kom efter Johan III:s död. Under Karl IX präglades 1608–1609 en serie mynt där motivet från Magnus Ladulås sigill återgavs. Inskriften förklarade uttryckligen att detta var Sveriges rikes vapen på Magnus Ladulås tid och hänvisade till år 1277.2
Här hade cirkeln slutits. Ett medeltida sigill hade undersökts som bevis i en heraldisk konflikt. Därefter återgavs beviset på nya svenska mynt, försett med en text som talade om exakt hur betraktaren skulle förstå bilden.
Myntet var inte längre enbart ett passivt vittne från det förflutna. Det blev en publicerad historisk tes i silver.
Trekronorsfrågan bilades slutligen genom freden i Knäred 1613. Båda rikena fick använda märket utan att det skulle innebära territoriella anspråk. Men det antikvariska arbetet fortsatte. Johannes Bureus, som hade börjat som kansliskrivare under Johan III, kom att undersöka svenska fornlämningar och använda äldre mynt och sigill i senare förhandlingar med Danmark.212
Det politiska problemet fick alltså en kompromiss. Den svenska vanan att söka historiska svar i materiella föremål hade däremot blivit kvar.
Från kungligt bevismaterial till statlig samling
År 1599 hittades ett stort antal medeltidsmynt i Tystberga socken i Södermanland. De införlivades med den kungliga samlingen. År 1630 överlämnade Gustav II Adolf ytterligare gamla mynt, och omkring 1650 fick drottning Kristina stora gåvor av mynt och medaljer från den blivande Karl X Gustav.8
Utvecklingen var inte obruten. När Kristina lämnade Sverige 1654 tog hon med sig myntsamlingen till Amsterdam. Karl XI återköpte 1693 mynt som hon hade pantsatt där. När slottet Tre Kronor brann 1697 räddades samlingarna till Helgeandsholmen.8
Dessa förflyttningar är viktiga för hur årtalet 1572 ska uttryckas. Det är missvisande att föreställa sig en färdig museiinstitution som därefter har varit oförändrad i fyra och ett halvt århundrade. Samlingar har tillkommit, lämnat landet, köpts tillbaka, ordnats om och flyttats mellan olika institutioner.
Ändå har 1572 en särskild tyngd. Det är den traditionella början på det officiella statliga myntsamlandet. För första gången ser vi hur den svenska kronan med ett uttalat syfte gav en sakkunnig tjänsteman i uppdrag att söka och studera äldre mynt.1
Den offentliga museiverksamheten kom långt senare. Först 1846 öppnade Bror Emil Hildebrand en utställning där allmänheten kunde se mynten och medaljerna. Skillnaden är avgörande: 1572 markerar början på insamlandet, inte öppnandet av ett offentligt museum.8
Var Johan III Sveriges första myntsamlare?
Johan III var knappast den första personen i Sverige som sparade eller ägde gamla mynt. Mynt kunde bevaras som metall, minnen, fynd, gåvor eller märkvärdigheter långt före hans regering. I renässansens Europa hade furstar dessutom länge samlat framför allt antika romerska mynt.13
Det nya låg i uppdragets officiella karaktär och bestämda kunskapsmål. Mynten samlades på kungens initiativ, av en kanslitjänsteman och för att användas i rikets diplomatiska och historiska argumentation. Det var inte bara Johan som individ som blev samlare. Staten började agera som samlare.
Det är därför den mest exakta formuleringen inte är att Johan III en viss dag grundade Kungliga Myntkabinettet. Han satte omkring 1572 i gång den insamling som traditionellt betraktas som början på dess samlingar. Skillnaden kan verka liten, men den gör berättelsen både sannare och mer intressant.1
Han grundade inte ett museum med montrar, kataloger och öppettider. Han etablerade en princip: gamla mynt kunde vara så betydelsefulla för rikets historia att staten borde söka, bevara och undersöka dem.
En samling formad av sin fråga
Johan III:s myntinsamling lär oss också något grundläggande om alla samlingar. En samling är aldrig ett neutralt urval av det förflutna. Den formas av de frågor som samlaren ställer.
Johan och Rasmus sökte i första hand mynt som kunde säga något om Tre kronor. Ett mynt utan det efterfrågade märket kunde vara numismatiskt betydelsefullt men politiskt ointressant. Därför skulle en eventuell förteckning över deras material inte automatiskt ge en representativ bild av alla mynt som fanns tillgängliga i 1570-talets Sverige.
Samma problem finns i dagens forskning. Museisamlingar, privata samlingar och auktionsarkiv har uppstått genom val. Vissa regenter, valörer, metaller och kvaliteter har sparats oftare än andra. Ett bevarat bestånd berättar därför både om tiden då mynten präglades och om de senare människor som bestämde vad som var värt att bevara.
Johan III:s samling gör detta ovanligt tydligt. Den bevarade inte bara historia. Den valde ut historia för att vinna en argumentation.
Från Rasmus Ludvigsson till Elias Brenner
Det skulle dröja mer än ett sekel innan Elias Brenner 1691 publicerade Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum och gav den svenska mynthistorien en sammanhängande, illustrerad form. Brenners arbete var mer systematiskt. Mynten ordnades efter regenter, avbildades och kommenterades så att andra kunde jämföra typer och tidsföljder.
Mellan Rasmus och Brenner förändrades både metoderna och institutionerna. Antikvitetskollegiet grundades 1666 och fick till uppgift att samla in och dokumentera rikets fornsaker. Johannes Bureus, Johan Hadorph och andra fornforskare utvecklade arbetet med sigill, runinskrifter, monument och historiska handlingar.4
Ändå finns en tydlig tankemässig förbindelse tillbaka till omkring 1572. Johan III och Rasmus Ludvigsson hade visat att ett gammalt mynt kunde bära ett historiskt argument. Brenner gjorde senare samma grundidé till en numismatisk metod: samla föremålet, avbilda det, jämför det och förklara vad det kan berätta.
Johan III:s initiativ var därför inte färdig numismatisk vetenskap. Det var ett tidigt avgörande steg mot den.
Vad dagens samlare kan lära av 1572
För dagens samlare ligger den största lärdomen inte i trekronorsstridens slutliga juridiska resultat. Den ligger i behandlingen av myntet som källa.
Ett mynt kan visa att ett motiv användes av en viss myntherre, inom en viss serie och under en viss period. Men för att förstå varför motivet finns där måste myntet jämföras med sigill, skriftliga källor, andra präglingar och den politiska situationen. Bestämningen är början på tolkningen, inte slutet.
Historien visar också värdet av dokumenterad proveniens. Eftersom någon säker katalog över Johan III:s första insamling inte har bevarats kan vi inte följa de enskilda föremålen med önskvärd precision. Vi känner uppdraget och syftet, men inte hela innehållet. Där går en kunskapsgräns som ingen senare berättarglädje får sudda ut.
Varje nutida samlare som registrerar vikt, mått, stamp, fynduppgift, tidigare ägare och fotografi gör därför något som Rasmus Ludvigssons eftervärld hade haft stor nytta av. Föremålet bevaras, men också kunskapen om föremålet.
Johan III:s bestående numismatiska arv
Johan III:s kanske mest långlivade numismatiska handling skedde vid sidan av den ordinarie myntproduktionen.
Omkring 1572 lät han söka efter Sveriges äldre mynt därför att han förstod deras politiska och historiska kraft. Rasmus Ludvigsson fick uppgiften att finna och tolka föremål som kunde tala för riket. I samma arbete möttes kungamakt, diplomati, heraldik, arkivkunskap och numismatik.
Projektet var partiskt. Det hade ett i förväg bestämt mål och använde det förflutna i samtidens maktkamp. Men det skapade samtidigt något som överlevde själva konflikten. När de insamlade mynten väl hade erkänts som historiska vittnesbörd blev det svårt att åter reducera dem till enbart silvervärde.
Det är därför Johan III:s myntinsamling omkring 1572 hör hemma bland den svenska numismatikens främsta pärlor. Den visar ögonblicket då kronan började behandla gamla svenska mynt som ett gemensamt historiskt material, värt att söka, bevara och undersöka.
Samlingen började för att försvara tre kronor. Dess verkliga arv blev större: den lärde staten att ett litet stycke präglad metall kunde bära rikets minne.
Källor
Ekonomiska museet, ”Samlingarna”, om uppdraget till Rasmus Ludvigsson och samlingarnas utveckling.
Jens Christian Moesgaard, ”Kungliga Myntkabinettet fylder 450 år – trekroner, krig og inflation”, Svensk Numismatisk Tidskrift 5/2022, s. 105–109.
Hans Gillingstam, ”Rasmus Ludvigsson”, Svenskt biografiskt lexikon, band 29, Riksarkivet.
Matthew Norris, ”In Search of the Three Crowns: Conserving, Restoring, and Reproducing Cultural Memory in Early Modern Sweden”, Nordic Journal of Renaissance Studies 17, 2020, s. 125–152.
Bengt Hildebrand, ”Erik Matsson”, Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet.
Statens historiska museer, Johan III, 8 mark klipping 1570, Ekonomiska museet, Kungliga myntkabinettet.
Statens historiska museer, Johan III, 2 öre 1573, Skoklosters slott.
Ekonomiska museet, ”Museets historia”, tidslinje över Kungliga myntkabinettets samlingar.
Poul Grinder Hansen, ”Kronborgs tre kroner. Kunst og heraldik som kampplads i 1500-tallets Norden”, ICO, Iconographisk Post 1–2/2019.
Gunnar Åselius, ”Freden i Stettin”, översikt baserad på Sveriges historia, vad varje svensk bör veta.
Bengt Hildebrand, ”Petrus Michaelis Fecht”, Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet.
Gunner E. Lind, ”Knærødfreden”, Lex, Danmarks Nationalleksikon.
Ekonomiska museet, ”Samlat i kabinett”, om myntsamlandets historia.