svenska myntarkivet - gustav vasa

1 öre 1523

Uppsala utgör en av de mest kortlivade men samtidigt mest historiskt betydelsefulla myntorterna under Gustav Vasas tidigaste regeringsår. Här präglades mellan 1523 och 1524 en liten serie 1-öresmynt, mynt som i dag räknas till de absolut sällsyntaste inom hela Vasatidens numismatik. Produktionen stod under ledning av myntmästaren Arent Koninck, och präglades av ett politiskt och ekonomiskt läge där kungen snabbt behövde tillgång till gångbart silvermynt för att konsolidera makten efter befrielsekriget.

Det som gör Uppsalaörena särskilt intressanta är hur de förenar brådskande krigsfinansiering, stilistisk experimentlusta, religiös symbolik och ren myntpolitisk strategi. Staden, som var Sveriges kyrkliga centrum, gav Gustav Vasa en naturlig plats att knyta den nya kungamakten till äldre traditioner. Detta syns tydligt i myntens bildspråk, där omskriften S. ERICVS REX framhäver helgonkungen Erik, samtidigt som Vasaättens maktsymboler integreras i form av vase och korslagda dalpilar.

Trots den centrala rollen som mynten spelade i sin samtid var upplagorna ytterst små, och varje känd variant är i dag en raritet. De bevarade exemplaren har en diameter på omkring 29–31 mm, men både vikt och silverhalt varierar och är i flera fall okända på grund av det mycket begränsade materialet. Gravören är inte identifierad, och stämplarnas utformning tyder på att arbetet utfördes under stor tidspress, typiskt för en myntproduktion i ett rike som just rest sig ur krig.

Uppsalaörena förekommer i två huvudtyper från 1523 samt en tredje typ med det omdiskuterade, och i praktiken fejkade, årtalet ”1522”. Typen med falskt årtal präglades i själva verket 1524, något som av forskare setts som ett medvetet drag av Gustav Vasa för att ge intryck av att mynten tillhörde en äldre och högre myntfot, och därmed var mer pålitliga än de i verkligheten var. Ett klassiskt exempel på tidig vasatid myntpolitik, lika mycket propaganda som betalningsmedel.

Första typen, präglad 1523 och utan båglist på frånsidan, är idag klassad som RRRR, vilket motsvarar en av de allra högsta sällsynthetsgraderna. Endast ett fåtal exemplar har kunnat dokumenteras, bland annat i Kungliga Myntkabinettet. Den närbesläktade andra typen, även den från 1523 men med båglist, är något mindre sällsynt men fortfarande ytterst ovanlig och klassad som RR. Båda typerna bär den kännetecknande omskriften S ERICVS REX – MONE NOVA VPSAL 1523, ett mönster som förenar helgonkult med den nya statliga myndigheten över myntväsendet.

Tredje typen, med årtalet ”1522”, intar en särställning i svensk mynthistoria. Årtalet är missvisande, eftersom mynten egentligen präglades 1524, och syftar till att skapa en illusion av att de tillhörde en äldre och mer silverrik myntfot. Endast ett enda exemplar är känt, bevarat i den Antellska samlingen i Helsingfors, ett unikum som gör denna variant till en av de mest mytomspunna i hela Gustav Vasas myntning. Omskriften G GVBERNAT SWEDENRI – MONE NOVA VPSAL 1522 avviker tydligt från 1523-typerna och speglar myntverkets övergång från krigstida nödlösningar till mer medveten myntpolitik.

1 öre 1523

Den första av Gustav Vasas två huvudtyper av 1 öre präglade i Uppsala 1523 förekommer i två distinkta varianter, vilka lättast skiljs åt genom antalet genombrutna hål i kronorna på frånsidans vapensköld. Skillnaden är tydlig, och varje variant har sin egen sällsynthet, proveniens och auktionshistorik.

Den vanligare av de två är varianten med två hål i kronorna, idag dokumenterad i endast sju kända exemplar. Porträttet på åtsidan är något tydligare på denna typ, och stamparna uppvisar en något högre relief än hos sin mer sällsynta motsvarighet. Det senaste exemplar som omsatts på marknaden såldes via MISAB 45 år 2024, då i kvalitet 1? och dessutom perforerat med ett äldre hål. Trots denna defekt nådde myntet ett slutpris på 13.000 SEK (+18,75 %), vilket understryker variantens attraktionskraft och den generellt höga efterfrågan på Uppsalaörena. Det bäst kända exemplaret av varianten håller kvalitet 1+, ett anmärkningsvärt högt bevarandetillstånd för en prägling av denna typ.

Den andra varianten, som kännetecknas av fyra hål i kronorna, är betydligt mer sällsynt och tillhör de verkliga rariteterna i tidig vasatid. Endast två exemplar är kända. Det senast omsatta såldes via Aurum 3 år 2007 i kvalitet 1, medan det andra kända exemplaret, även det i kvalitet 1, såldes senast genom Ahlström 68 år 2003. Detta exemplar finns idag avbildat och bevarat i Kungliga Myntkabinettets samlingar under föremålsnummer 106043_KMK, vilket gör det till en av de bäst dokumenterade Uppsalaöringarna från denna period.

1 öre "1522"

Den tredje och mest gåtfulla typen av Gustav Vasas tidiga Uppsalamynt är 1 öre “1522”, ett mynt som skiljer sig markant från 1523 års båda varianter både i ikonografi, titelbruk och historisk funktion. Till skillnad från de mer välkända typerna är denna variant unik, med endast ett enda känt exemplar, och intar därför en särställning som en av de mest spektakulära rariteterna från hela den tidiga Vasaperioden.

Det enda kända exemplaret ingår i dag i den Antellska samlingen i Helsingfors och har studerats både stilistiskt och metallurgiskt. Åtsidan visar Gustav som riksföreståndare, vilket tydligt framgår av omskriften G GVBERNAT SWEDENRI, och motivet kombinerar den stående Gustavfiguren med vasen och en fyrdelad sköld med Vasaättens symboler. Frånsidan avviker lika tydligt genom omskriften MONE NOVA VPSAL 1522, tillsammans med en krönt sköld med Tre Kronor och ett kors med lång mittarm, element som endast förekommer på denna Uppsala-typ.

Trots att årtalet anger 1522 visar stamp- och metallstudier att myntet i praktiken präglades först 1523–1524, sannolikt i samband med rikets övergång från befrielsekrig till fastare kungamakt. Att använda ett antedaterat årtal var troligen ett medvetet grepp från Gustav Vasa: genom att ange ett äldre datum gavs intryck av att myntet tillhörde en äldre och mer silverrik myntfot, vilket ökade allmänhetens förtroende i en tid av ekonomisk osäkerhet.

Det unika exemplaret är dessutom särskilt betydelsefullt eftersom åtsidesstampen återkommer på ett fyndmynt från Strängnäs, där den kombineras med en frånsida från Åbo 1524. Detta visar att stämplarna transporterades och återanvändes mellan myntorter, ett ovanligt men tydligt belägg för den dynamiska och experimentella karaktären hos Gustav Vasas tidigaste myntorganisation.