svenska myntarkivet - kristinas plåtmynt

10 daler silvermynt (1644 - 1645)

Tillkomsten av 10-dalersplåten var nära kopplad till Sveriges dominerande ställning som Europas ledande kopparproducent under stormaktstiden. Valören var sannolikt inte främst avsedd för den dagliga handeln, utan fungerade snarare som en standardiserad kopparplåt, där kronan garanterade vikt, metallhalt och nominellt värde. På så sätt förenklades både statens kopparhantering och den omfattande exporten av svensk koppar.

Enligt Bertel Tingström exporterades omkring 21.317 tiodalersplåtar under åren 1644–1646, motsvarande drygt 420 ton koppar. Exporten betalades huvudsakligen i guld och silver, vilket innebär att en betydande del av produktionen aldrig kom att användas som betalningsmedel inom Sverige. I artikeln "10 Daler sm som betalningsmedel" (Falcoin, 2020) utvecklar Falcoin detta resonemang utifrån en iakttagelse av Bengt Hemmingsson. Hemmingsson noterar att Carl Reinhold Berch i sitt verk "Beskrifning öfver svenska mynt och kongl. skådepenningar" från 1773 över huvud taget inte behandlar plåtmynten, något som skulle kunna spegla den tveksamma syn som fanns på deras funktion som likvärdiga betalningsmedel.

Utifrån detta argumenterar Falkenberg för att de högsta plåtmyntsvalörerna, och i synnerhet 10 daler silvermynt, kanske aldrig var avsedda att cirkulera på samma sätt som vanliga mynt. Han menar att valören snarare kan betraktas som en standardiserad kopparplåt med ett garanterat nominellt värde, avsedd för handel med koppar snarare än för vardagliga köp av varor och tjänster. Falcoin pekar också på att kopparpriset redan 1646 hade stigit så mycket att metallen i en 10-dalersplåt motsvarade omkring 12 daler silvermynt, vilket snabbt urholkade dess ursprungliga värderelation. Även om denna tolkning inte kan bevisas med samtida källor utgör den ett intressant perspektiv som väl överensstämmer med den omfattande exporten och den mycket begränsade förekomsten av bevarade exemplar.

10 daler silvermynt 1644

När Bengt Hemmingsson i studien Ännu en 10 daler SM 1644? analyserar de bevarade kopparräkenskaperna framkommer att Avesta myntverk präglade 26.539 exemplar av 10 daler silvermynt under introduktionsåret 1644. Myntningen fortsatte därefter endast i begränsad omfattning. Under 1645 tillverkades ytterligare 655 plåtar, varav 235 levererades till Kungens livgarde och 420 till Kansliet. Den sammanlagda produktionen uppgick därmed till 26.774 exemplar under valörens tvååriga präglingsperiod. Trots denna för sin tid betydande upplaga är idag endast omkring åtta exemplar kända, vilket gör 10 daler silvermynt till en av den svenska mynthistoriens största rariteter.

Det mest välkända privatägda exemplaret är det så kallade Ericsbergsexemplaret. Enligt Hemmingssons proveniensstudier kan dess historia med stor sannolikhet följas tillbaka till John Fredrik Podolijns berömda myntsamling och auktionen i Göteborg år 1786. Därefter återfinns plåten i Jonas Norns samling och sannolikt även hos Daniel Georg Nescher, innan den under slutet av 1700-talet införlivades i Bonde-ättens samling på Ericsbergs fideikommiss. Där kom den att bevaras i mer än två århundraden innan den år 2011 förvärvades av Westerlunds Mynthandel. Även om några led i provenienskedjan ännu inte kunnat styrkas genom samtida handlingar råder idag en bred uppfattning om att detta är den mest sannolika ägarhistoriken.

Minst lika fascinerande är Avesta Myntmuseums exemplar, vars dokumenterade proveniens inleds hösten 1893, då konst- och antikvitetshandlaren Henryk Bukowski erbjöd plåten till apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavalli. Efter avslutade förhandlingar fastställdes köpeskillingen till 2 000 kronor, med en provision om minst tio procent. Enligt Sven Svenssons samtida anteckningar uppgick Cavallis slutliga betalning till 2 322 kronor och 75 öre, vilket motsvarar omkring 192 000 kronor i 2026 års penningvärde beräknat efter konsumentprisindex. Redan vid denna tid betraktades 10-dalersplåten som ett av Sveriges mest exklusiva samlarföremål, med ett värde motsvarande en större fastighet eller flera årslöner för en välbärgad tjänsteman.

När Axel Ax:son Johnson år 1917 erbjöds att förvärva Cavallis berömda plåtmyntssamling fick mynthandlaren T.G. Appelgren i uppdrag att värdera samlingen. Medan samlaren Sven Svensson uppskattade 10-dalersplåten till omkring 5.000 kronor, ansåg Appelgren att den ensam var värd 25.000 kronor, motsvarande cirka 932.000 kronor i 2026 års penningvärde. På endast 24 år hade plåtens värde därmed ökat från motsvarande 192.000 kronor till närmare en miljon kronor, ett tydligt bevis på den närmast ikoniska ställning myntet redan då intog bland Sveriges främsta samlare. Genom Ax:son Johnsons förvärv blev plåten en del av den samling som senare kom att utgöra grunden för Avesta Myntmuseum, där den än idag är museets mest uppmärksammade föremål.

Den dokumenterade proveniensen före Henryk Bukowski tillhör däremot fortfarande en av svensk numismatiks mest omdiskuterade gåtor. I Numismatiska Meddelanden XXV (1930) presenterade Axel Wahlstedt teorin att plåten år 1731 följde kung Fredrik I till Hessen och därefter ingick i Hessisches Landesmuseum i Kassel, innan den genom ett byte åter hamnade i Sverige och förvärvades av Bukowski omkring 1892. Wahlstedts slutsats bygger emellertid huvudsakligen på Cavallis återgivning av Bukowskis egna uppgifter och andra indirekta källor. Någon samtida dokumentation som styrker denna ägarkedja har hittills inte återfunnits.

I Samlad Glädje (2009) presenterade Bengt Hemmingsson en alternativ hypotes, grundad på en uppgift av T.G. Appelgren, enligt vilken ett exemplar av 10-dalersplåten skulle ha påträffats vid rivningen av ett äldre hus i Ringarum i Östergötland under slutet av 1800-talet. Hemmingsson framhåller att Appelgrens höga trovärdighet gör uppgiften svår att avfärda, särskilt mot bakgrund av Henryk Bukowskis ovanliga ovilja att avslöja plåtens ursprung. Samtidigt saknas även här samtida dokumentation, vilket innebär att även Ringarumsteorin alltjämt måste betraktas som en obekräftad hypotes.

Ett viktigt steg i forskningen togs 2026, då Günther Kuss, proveniensansvarig vid Heritage Kassel, genomförde en omfattande genomgång av bevarade inventarier och korrespondens från slutet av 1700- och 1800-talet. Någon dokumentation som visar att en 10-dalersplåt från 1644 funnits i Kassels samlingar eller att museet haft kontakt med Henryk Bukowski kunde inte påvisas. Samtidigt konstaterades att delar av arkivmaterialet gått förlorade, vilket innebär att Kasselteorin varken kan bekräftas eller definitivt avfärdas. Med dagens källmaterial måste därför både Kasselspåret och Ringarumsteorin betraktas som möjliga, men fortfarande obekräftade, förklaringar till Avestaexemplarets tidiga proveniens.

Utöver dessa båda välkända provenienser finns ytterligare flera exemplar bevarade i offentliga samlingar. Ett exemplar påträffades vid muddring av Kalmars inre hamn år 1867 och ingår idag i Ekonomiska museets samlingar. Därutöver bärgades fyra kraftigt korroderade plåtar vid dykningar utanför Häradsskär i Gryts skärgård 1974, ett fynd som påtagligt förändrade kunskapen om mynttypens överlevnad. Ett sista exemplar är endast känt genom äldre litteratur och tillhörde Gustaf Claesson Rålamb före mitten av 1700-talet. Därefter upphör spåren, och enligt en äldre teori kan plåten senare ha överlämnats till Riksbanken och smälts ned, men detta har aldrig kunnat verifieras.

Nästan fyra sekel efter att de första 10-dalersplåtarna lämnade Avesta myntverk återstår fortfarande flera av de mest grundläggande frågorna kring deras historia. Kombinationen av extrem sällsynthet, ovanligt väldokumenterade samlarprovenienser och ännu olösta forskningsfrågor gör 1644 års 10 daler silvermynt till ett av de mest fascinerande och betydelsefulla forskningsobjekten inom svensk numismatik.

10 daler silvermynt 1645

År 1645 markerar slutet på den kortlivade men spektakulära historien om världens största reguljära mynt. Medan introduktionsåret 1644 dominerades av en omfattande produktion visar de bevarade kopparräkenskaperna, vilka analyserats av Bengt Hemmingsson, att myntningen redan året därpå reducerades kraftigt. Endast 655 exemplar präglades, varav 235 levererades till Kungens livgarde och 420 till Kansliet. Produktionen motsvarade därmed endast omkring 2,5 procent av föregående års upplaga, ett tydligt tecken på att valören aldrig fick någon större praktisk betydelse i den svenska penningcirkulationen.

Det finns idag endast ett enda dokumenterat exemplar bevarat.

Det unika exemplaret ingår i Ekonomiska museets samlingar och förvaltas genom Kungliga Myntkabinettet. Enligt museets föremålskatalog väger plåten 18.020 gram med måtten 622 × 309 millimeter. Exemplaret registrerades i museets samlingar genom en gåva från Sveriges riksbank den 19 juni 2007, då det överfördes från Riksbankens historiska samlingar till Statens historiska museer. Föremålet har inventarienummer 401544_KMK och förvärvsnummer 23290.

Att just detta exemplar har bevarats är av stor betydelse för forskningen. Eftersom inga andra 1645-plåtar är kända utgör det den enda möjligheten att studera den avslutande upplagan av världens största mynt. Samtidigt innebär avsaknaden av ytterligare exemplar att kunskapen om årtalets spridning, användning och proveniens är betydligt mer begränsad än för 1644 års upplaga.

Den kraftigt reducerade produktionen tyder dessutom på att statsmakten redan efter det första präglingsåret hade omprövat behovet av den enorma valören. De sista 655 plåtarna verkar huvudsakligen ha tillverkats för särskilda statliga ändamål och export snarare än för allmän cirkulation, något som också förklarar varför överlevnadsgraden är så låg. Om fler exemplar fortfarande existerar är de idag okända för forskningen.