svenska myntarkivet - karl xv

1 carolin / 10 francs (1868 - 1872)

Under åren 1868–1872 präglades ett av de mest särpräglade mynten i Sveriges moderna mynthistoria, 1 CAROLIN, 10 FRANCS. Myntet var mer än en ny svensk guldvalör. Det var ett försök att knyta Sverige till ett framtida internationellt myntsystem, där guldmynt med samma vikt och halt skulle kunna användas över nationsgränserna utan omräkning, värdering eller omsmältning.

Initiativtagaren var bankmannen och riksdagsledamoten André Oscar Wallenberg (1816–1886), grundare av Stockholms Enskilda Bank. Wallenberg betraktade Sveriges splittrade mynt-, mått- och viktsystem som ett hinder för handel och internationella betalningar. Redan under 1850-talet hade han drivit frågan om en modernisering av myntväsendet, och vid riksdagen 1862–1863 verkade han för ett gemensamt nordiskt system för mynt, mått och vikt.

Till en början förespråkade Wallenberg en nordisk anslutning till det franska systemet med silverfrancen som räkneenhet. Under 1860-talet förändrades dock hans uppfattning. Guldfyndigheterna i Kalifornien och Australien hade kraftigt ökat tillgången på guld, samtidigt som stora mängder silver exporterades från Europa till framför allt Asien. Förhållandet mellan metallerna förändrades, och Wallenberg blev övertygad om att guldet, inte silvret, hade framtiden för sig som internationell värdemätare.

Vid det nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 argumenterade han offentligt för att Sverige borde övergå till guldmyntfot. Frågan var då en del av en större internationell diskussion. Industrialiseringen, järnvägarna, den ökande världshandeln och de växande kapitalrörelserna skapade ett behov av mynt som kunde förstås och accepteras långt utanför det egna landets gränser.

Utgångspunkten blev den latinska myntunionen, som grundades genom konventionen den 23 december 1865 mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz. Länderna behöll sina nationella myntnamn, men enades om gemensamma bestämmelser för vikt, halt och valörer. Ett franskt 20-francsmynt skulle därför innehålla lika mycket guld som motsvarande guldmynt från de övriga medlemsländerna.

Unionens system byggde ursprungligen på både guld och silver. Ett kilogram myntguld med halten 900/1000 motsvarade 3 100 francs, medan ett kilogram myntsilver avsett för femfrancsmynt motsvarade 200 francs. Därmed låstes värdeförhållandet mellan guld och silver till 1:15,5.

Den fasta relationen fungerade endast så länge marknadens värdering av metallerna låg nära samma nivå. När den ena metallen blev mer värdefull som råvara än som mynt försvann den ur cirkulationen genom export eller nedsmältning, medan den relativt billigare metallen strömmade in. Det var denna mekanism, senare formulerad som att det undervärderade myntet försvinner och det övervärderade blir kvar, som gjorde den dubbla myntfoten sårbar.

Det avgörande steget togs vid den internationella myntkonferensen i Paris 1867, arrangerad i samband med världsutställningen på initiativ av Napoleon III. Representanter från Förenta staterna och ett stort antal europeiska länder diskuterade möjligheten att skapa ett gemensamt internationellt myntsystem grundat på guld och det franska francsystemet. Wallenberg hade av den svenska regeringen utsetts till Sveriges representant.

Vid konferensen framhöll Wallenberg betydelsen av att alla länders guldmynt åtminstone skulle hålla samma finhet, nio delar guld och en del koppar. Även om länderna inte omedelbart kunde enas om gemensamma myntbilder eller valörer skulle myntens inbördes värde enkelt kunna fastställas genom vägning. Konferensen anslöt sig till principen om en gemensam guldhalt på 900/1000.

Efter hemkomsten lämnade Wallenberg en rapport och ett förslag till ett nytt svenskt myntsystem grundat på guld. Den 27 januari 1868 väckte han motion om att Sverige skulle anta ett system med det franska guldmyntet om tio francs som grund. Ett sådant mynt skulle, menade han, väsentligt förenkla Sveriges ekonomiska förbindelser med andra länder.

Regeringen ansåg ännu inte tiden mogen för en fullständig myntreform. Däremot lämnades den 17 mars 1868 en proposition om prägling av svenska guldmynt motsvarande 10 och 25 francs. Riksdagen biföll förslaget, och genom den kungliga förordningen den 31 juli 1868 bestämdes att dukatpräglingen skulle upphöra och ersättas av ett nytt guldmynt som exakt motsvarade den latinska myntunionens tiofrancsstycke.

Det svenska myntet fick namnet carolin, bildat av kunganamnet Carl. Förordningen öppnade även för ett större guldmynt om 2½ carolin, motsvarande 25 francs. Detta skulle dock präglas först när 25-francsmynt hade satts i omlopp i den latinska myntunionens länder. Något sådant enhetligt mynt infördes aldrig, och den svenska valören 2½ carolin stannade därför på planeringsstadiet.

Carolinens tillkomst innebar samtidigt slutet för den svenska dukaten, ett internationellt handelsmynt som hade präglats i Sverige sedan Gustav II Adolfs tid. Den sista guldsatsen för dukatpräglingen smältes vid Myntverket den 29 maj 1868. Under september började de första carolinerna framställas, och från den 1 oktober 1868 kunde det nya myntet lämnas ut.

Intresset blev omedelbart stort. Den 8 oktober 1868 rapporterade Dagens Nyheter om en ”liflig omsättning i riksbankens vexlingskassa”. Det nya guldmyntet väckte nyfikenhet bland stockholmarna, men det handlade inte enbart om samlarintresse. För första gången kunde man hålla ett svenskt mynt i handen som till vikt och guldinnehåll var identiskt med ett av Europas viktigaste guldmynt.

Carolinen vägde 3,2258 gram, hade diametern 18,9 millimeter och bestod av 900/1000 guld och 100/1000 koppar. Finvikten var därmed 2,9032 gram rent guld. Den matematiska grunden var enkel: 31 caroliner skulle väga exakt 100 gram myntguld och samtidigt motsvara 310 francs.

Myntet var något mindre än den äldre dukaten, som innehöll omkring 3,4006 gram fint guld. Skillnaden var emellertid principiellt viktigare än den var fysisk. Dukaten tillhörde ett äldre system av handelsmynt vars värde bedömdes efter vikt, halt och rådande kurs. Carolinen hade däremot skapats för att passa in i ett modernt, decimalindelat och internationellt standardsystem.

Carolinen motsvarade i vanliga omräkningar omkring 7 riksdaler och 10 öre riksmynt, men förhållandet var inte helt fast. Sverige hade fortfarande silver som grund för sitt lagliga myntsystem, medan carolinen representerade ett bestämt innehåll av guld. Riksbanken behövde därför fastställa särskilda köp- och säljkurser. Den 10 september 1868 bestämdes kursen till 7 riksdaler 15 öre vid inväxling och 7 riksdaler 20 öre vid utväxling.

Detta visar carolinens märkliga mellanställning. Myntet var svenskt och präglat vid Kungliga Myntverket, men dess verkliga värde styrdes ytterst av den internationella växelkursen mellan guld och Sveriges silverbaserade valuta. Carolinen blev därmed ett guldmynt inplacerat i ett myntsystem som ännu vilade på silver.

Utformningen utfördes av rikets myntgravör Lea Ahlborn, vars initialer L.A. återfinns under kungens hals. Åtsidan visar Karl XV:s högervända porträtt omgivet av titeln CARL XV SVERIGES NORG. GÖTH. O. VEND. KONUNG. Frånsidan bär ett krönt riksäpple med Sveriges tre kronor, uppgiften 9/10 FINT samt den ovanliga dubbla valören 1 CAROLIN, 10 FRANCS. Kombinationen av svenska rikssymboler och fransk valör gjorde myntets internationella ambition synlig direkt i prägeln.

Lea Ahlborn var sedan 1855 ordinarie myntgravör och räknas som Sveriges första kvinna i statlig tjänst. Genom hennes arbete fick det internationellt orienterade myntet en tydligt svensk karaktär. Bland carolinerna förekommer dessutom flera numismatiskt intressanta stampvariationer, bland annat olika utföranden av kronorna på 1868 års mynt samt variationer i kungens öra på de senare årgångarna.

Wallenberg betraktade inte carolinen som slutmålet utan som början på en fullständig reform. Vid 1869 års riksdag föreslog han att carolinen skulle bli Sveriges myntenhet. En tiondel av carolinen skulle kallas mark, och en mark skulle delas i 100 öre. Därutöver skulle ett guldmynt om 2½ carolin präglas, medan silvermynten skulle reduceras till skiljemynt.

Förslaget var mer genomtänkt än en ren anslutning till den latinska unionens bimetalliska system. Wallenberg ville i praktiken skapa en svensk guldmyntfot, där silvermynten inte längre bar sitt fulla nominella värde i metall. Därigenom skulle Sverige undvika den latinska myntunionens största svaghet, den fasta och konstlade relationen mellan guld och silver.

Riksdagen ansåg 1869 att en övergång till guld var önskvärd, men ville först genomföra en omfattande utredning. En särskild kommitté tillsattes och lade i augusti 1870 fram ett förslag, även utgivet på franska, som förordade guldmyntfot och en svensk anslutning till francsystemet. Riksdalern och öret skulle enligt denna plan ersättas av franc och centime.

Utvecklingen i Europa förändrade emellertid förutsättningarna. Frankrikes nederlag i det fransk-tyska kriget 1870–1871 försvagade landets politiska ställning, samtidigt som det nybildade tyska riket införde marken och guldmyntfoten. Vid 1872 års riksdag konstaterade det sammansatta banko- och lagutskottet att tanken på ett gemensamt universellt myntsystem för tillfället hade förlorat sin praktiska betydelse. Wallenbergs förslag avslogs.

Carolinens internationella historia var dock ännu inte avslutad. Wallenberg försökte personligen få myntet officiellt erkänt i Frankrike. För att bevisa att de svenska mynten verkligen motsvarade den franska standarden överlämnade han 200 caroliner till chefen för det franska myntverket i Paris, den framstående kemisten Jean-Baptiste Dumas.

Av dessa valdes tio mynt ut för noggranna undersökningar, och varje exemplar genomgick dubbla prov av vikt och guldhalt. Resultatet dokumenterades i ett officiellt intyg och visade att präglingen vid Kungliga Myntverket i Stockholm uppfyllde den föreskrivna standarden.

Wallenberg förhandlade därefter med representanter för det franska finansministeriet och Banque de France. Bankens guvernör förklarade att carolinen inte skulle avvisas när den lämnades in till banken, men ville till en början inte utfärda något offentligt och bindande erkännande. Wallenberg fortsatte därför förhandlingarna med finansminister Eugène de Goulard, utrikesminister Charles de Rémusat och slutligen republikens president Adolphe Thiers.

Den 6 december 1872 fattade den franska regeringen beslutet att carolinen skulle mottas i samtliga franska offentliga kassor på samma villkor som Frankrikes egna guldmynt. Därmed nådde Wallenberg till sist sitt mål. Carolinen hade fått ett officiellt erkännande i Europas viktigaste francstat och därigenom även en stark ställning inom den latinska myntunionens område.

Framgången kom emellertid för sent. Redan följande år valde Sverige en annan väg. Den 27 maj 1873 slöt Sverige och Danmark den skandinaviska myntkonventionen och införde en gemensam guldmyntfot med kronan och öret som enheter. Norge stod först utanför men anslöt sig 1875.

Genom 1873 års myntreform upphörde carolinen att vara grunden för Sveriges planerade framtida system. I stället infördes svenska guldmynt om 20 och 10 kronor. Den nya kronan innehöll 0,4032258 gram fint guld, vilket innebar att ett svenskt 10-kronorsmynt innehöll 4,0323 gram fint guld. Kronan var således inte endast ett nytt namn på carolinen utan byggde på en annan viktnorm.

Totalt präglades 81.202 caroliner: 33.468 exemplar 1868, 30.622 exemplar 1869, 5.153 exemplar 1871 och 11.959 exemplar 1872. Någon carolin med årtalet 1870 präglades inte. Mer än tre fjärdedelar av hela upplagan framställdes under de två första åren, medan de senare årgångarna blev betydligt mindre.

Carolinen bör därför inte beskrivas som ett misslyckat eller betydelselöst experiment. Myntet fungerade precis som avsett i fråga om vikt, halt och internationell jämförbarhet, och det blev till slut officiellt accepterat i Frankrike. Det som föll var inte själva myntet utan den politiska vision som det representerade.

I stället för att ansluta sig till ett stort europeiskt francsystem valde Sverige ett regionalt samarbete med Danmark och senare Norge. Carolinen blev därmed ett konkret minne av en väg som Sverige nästan tog: ett svenskt myntsystem med carolinen som guldmynt, marken som räkneenhet och en direkt förbindelse till den latinska myntunionen.